Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Golvad av irländsk motståndskraft

/
  • Fyra stjärnor. Meleeh drar på hemmaplan och får fyra stjärnor av Arbetarbladets recensent.

Att 30 personer hängt på låset redan vid insläpp säger en del om Meleehs dragningskraft på hemmaplan.

Annons

Vänersborgskonstellationen Holmes tackar och tar emot den generöst tilltagna publikskaran som hunnit samlas till dess att den bjuder på sina finstämda kreationer.

Då jag varken är stor på countrygenren i allmänhet eller Neil Young i synnerhet, vilken bandets sound refererats till, faller liknelsen snarast vid svenska Khoma men utan de hårda kanterna. Att de drömska styckena framförs utan trummor leder dess värre till att de nakna melodierna gör en lite sömnig varvid intresset avtar.

Irländske bjässen Declan De Barra har inte heller någon rytmsektion, faktiskt inget alls utom sig själv, en gitarr och en mysko indisk dragspelsvariant. För att direkt befästa sin position som tuffast i världen inleder den barfota protestsångaren med att ställa sig inför oss utan mikrofon och rakt upp och ned brista ut i sång. Han är självsäker, engagerande, och besitter en röst kraftfull nog att göra glas av sand. Här har vi en artist vars uttryck gör folk uppriktigt nervösa, med kvävda skratt, absolut tystnad och enorma applådåskor till följd.

När Meleeh tar över är man fortfarande skakad av Declans show, men kvintetten dröjer inte länge med att dra till sig all ens koncentration. Finessen hos bandet har alltid varit förmågan att gå fram och tillbaka mellan totala energiurladdningar och malande melankoli utan att tappa bort en på vägen.

Sångaren Thomas Florén leder musikens flöde med hela kroppen som dirigentstav när han slänger sig in i den främsta raden av hardcorekids som slagit kedja runtom honom. När det hela är över doftar hela stället mustigt av tonårssvett, vrede och kärlek i brinnande kombination.

Mer läsning

Annons