Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Häng med backstage på Berns med Gävles popdrottning Min Stora Sorg

/

På Alla helgons dag i år körde Min Stora Sorg sin största show hittills på Berns i Stockholm. Arbetarbladet följde med.

Annons

Anso Lundin sov dåligt hela den veckan. Hon hade släppt sitt andra album och hon gjorde en massa intervjuer och nojade över recensionerna, även om alla sedan visade sig vara jublande. På lördagen, när hon skulle spela, hade hon sovit kanske tre timmar.

Berns hade hon velat spela på ända sedan hon såg det första gången. Det var en drömlokal. Fin och anrik teater, samtidigt som det också var klubbstämning och stående publik. Det var mäktigt. Det fanns mackor bredda åt henne men hon hade aldrig kunnat äta samma dag som hon spelade.

Stylisten Daniel Åkerström-Steen stod redan och väntade på henne i lilla logen när hon var klar med sin soundcheck för att fixa hår och smink. Egentligen var tanken att folk skulle hänga och umgås i stora logen, men nu satt hela bandet här i lilla och tjoade, och stämningen blev lite stökig, det blev varmt och kvavt och Daniel var stressad och Anso vågade inte säga till någon att gå ut. Det slutade med att han råkade bränna henne i nacken med locktången.

Några av barnen kom in i logerna. Anso är del av en stjärnfamilj, som hon själv brukar beskriva det. Ett barn med Joanna (från senaste skivans "Anso&Joanna"), ett barn med John (från samma skivas "Anso&John"), och några till som de två har med andra. Ungarna var hajpade på det där sättet som barn blir när de är någonstans där de egentligen kanske inte får vara och det finns läsk och en massa nervösa vuxna. De gick runt och härmade Anso, som mest gick och frågade "Är det nå folk, är det nå folk, är det nå folk?". 

"Ja, det är en del folk", svarade någon.

"En del folk???!!", ropade Anso.

Hennes musiker gick ut och satte igång showen. Själv stod hon kvar bakom i några minuter. I vanliga fall var det här ett läge där hon bara mådde dåligt av nervositet, men bara strax innan hade Joanna kommit in och grinat och sagt: "Det är mer folk än när The-Dream var här!" The-Dream var en av deras favvoartister. Om det var mer folk nu än när han var här, då var det ändå lugnt på nåt sätt.

Hon gick ut på scenen. Tittade upp mot balkongen, där hennes familj stod upp med armarna i vädret, och hon tänkte: "okej, nu gör vi det här".

Det var den där sekunden som hon både stressat inför och längtat efter så länge. Hon var så jävla närvarande.

Det var första gången hon gjorde en show med den här sättningen, och det var första gången hon gjorde en som var så här genomarbetad. Det var som att det föll på plats allting. Och hon såg publiken! I vanliga fall lyser alla strålkastare en bara i ansiktet så man inte ser någonting utåt, men nu såg hon folks ansikten, reaktionerna, peppen. Hon fick hålla sig från att inte börja grina själv.

Efteråt var allt lite rörigt. Någon hade snott Johns mobil, så de var tvungna att fixa med det, samtidigt som personalen på Berns kom och ville fixa fram DJ:s kvickt från Ansos crew, det hade blivit något missförstånd där.

Om det var lätt att vara totalt närvarande på scenen var det helt omöjligt efteråt. Anso kände sig oerhört beroende av andras bekräftelse. "Var det bra?" "På riktigt, var det bra?"

Hon gick runt och pratade med folk i publiken innan hon och John och hennes bror (från senaste skivans "D.L") åkte hem och värmde på torsken som hennes mamma hade gjort. Hon var ashungrig.

Det var först dagen efter som hon kunde landa. Hon låg och scrollade igenom sin instagram för att se hur det hade sett ut kvällen innan. Wow. Shit. Det ser ju skitfett ut. Hon klickade upp en filmsnutt.

"Haha, gud jag dansar! Fan vad coolt".

Mer läsning

Annons