Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Haparandas utsända vann sin respekt

Att en så smal genre som industrial metal lockar drösvis med folk ut på krogen helgen innan löning är lika obegripligt som det är trevligt.

Annons

Främst lär det dock bero på ett visst Haparandabands allsångsrefränger, men mer om det senare. Först är det Stockholmstrion Man.Machine.Industry som står för slamrandet.
Attityden är den rätta, mannarna går hårt åt instrumenten och spänner blicken i sina åskådare. Men redan efter två låtar står det klart att akten inte har mycket mer än sin självsäkerhet att erbjuda. Låtarna består endast av långa, endimensionella tuggande komp. Inte helt olikt exakt allt annat som gjorts inom genren, men med mindre finess. Man väntar sig att åtminstone sången ska löpa som en slinga genom låtarna eftersom de förinspelade syntarna inte gör det, men även rösten stampar takten. När det korta setet avslutas med en nedbantad cover på Ministrys ”Just one fix” fastslås det att just sången utgör den stora svagheten. Al Jourgensens distade stämma ligger i förgrunden och dominerar musiken, här gör den varken till eller från.
Även Gävles eget Dieselkopf hämtar en hel del från mentor Jourgensens läror, vokalisten Pierre Knutssons ”Psalm 69”-tatuering talar för sig själv. Övertaget denna konstellation har gentemot föregående akt är främst dess kompositionsförmåga. Bandgeneralen Ronny Rasmusson hittade sätt att få struktur i sitt soniska kaos redan på debutalbumet ”Use the machine for your own sick purpose“, en allt för förbisedd platta släppt redan 1997. Gamla låtar som ”Hollowman”, ”Power” och ”Car crash” står sig än idag och får extra tryck av att framföras live.
Att ta med sig en kille upp på scen för att fingra på synten i realtid är ett klipskt drag som får det hela att låta mindre sterilt. Mer ös från manskapet var dock väntat, det tycks inte vara förrän i sluttampen energin i musiken börjar ta form även i beteendet hos de som framför den.
Så var det då dags för Raubtier, denna undermåliga drift med tyska
”Neue Deutsche Härte”-vågen. Rent musikaliskt sett är debutplattan ”Det finns bara krig” i undertecknads mening skräp. Men när trion väl stiger upp framför en iförd skogshuggarskjortor och sydstatarflaggor för att med allvar i blicken leverera sina hjärndöda machoepos på bred norrländska får det hela snabbt ett egenvärde. Skämtet som ligger till grund för hela verksamheten blir så pass kul att även jag kan ta det till mig när det framgår hur mycket engagemang som lagts ned på det. Inför sin högst mottagliga publik ger Raubtier hundratio procent och vinner därmed ett visst mått av respekt, trots att det låter som ett mellanstadiedisco korsat med Hitlers brandtal.

Mer läsning

Annons