Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här hörs Gävles två starkaste kort

/
  • Plats för möte. När Gävle Symfonikorkester stöter ihop med Ale Möller Band händer något på båda håll.

Ännu ett förträffligt möte mellan Gävlesymfonikerna och Ale Möller Band i Gävle konserthus.

Annons

Stämningen är hög och stiger till ren uppsluppenhet, inte bara i publiken och i det musikantiska gäng som Möller omger sig med utan också i orkestern. Dess medlemmar brukar se sammanbitet koncentrerade ut men nu ler de, ofta och stort.

Sitter och funderar på vad som får oss alla att gå i gång under här konserterna. Dels är det förstås upplevelsen av en musik som både känns igen och tar sig oväntade vägar. Den möllerska tonbilden – för det är han som har gjort de flesta låtarna – är vidsträckt, även om dess utgångspunkt verkar vara folkmusiken.

Han börjar ofta enkelt men drar sen snabbt i väg och skapar nya klanger framför allt genom att ”låna” eller använda sig av andra musikaliska traditioner. Han tvinnar ofta lustfyllda band där vi känner igen de grekiska, irländska, senegalesiska utsmyckningarna. Vad han skapar är inget hopkok utan idel personliga resor i den musikaliska världen.

När orkestern stöter ihop med Ale Möller Band händer det något på båda håll. Bandets musiker som, anar man, jobbar mycket med improvisation, inordnar sig i en arrangerad ram. Orkestern gör kanske inte tvärtom, men den får genom umgänget med Bandet en lite annorlunda attack än den brukar ha.

Jag kommer att tänka på ett samtal jag hade med en yngre kompis för en tid sen. Han hade flyttat och fått tillgång till ett gammalt piano. När jag undrade om han har noter i sin ägo blev han förvånad. Han kan inte ens läsa noter men kan improvisera och ta ut ackord.

Jag blev avundsjuk. Jag har lärt piano genom att traggla etyder och sonater och är oförmögen att gå utanför de ramarna. Han å sin sida skulle vilja ha del av min sorts kunskap.

Det är väl vad de gör här på Gevaliasalens scen, utbyter kunskap och olika musikaliska erfarenheter. Och det blir fantastiskt kul!

Som när de tillsammans gör Manuel de Fallas ”El Amor Brujo”. Plötsligt har den plats för Mamadou Senes fascinerande sång, en kraftfull berättarröst helt i sin egen rätt och en röst som kommunicerar både med oss lyssare (som inte förstår ett ord i sången) och med sångerskan Maria Stellas, en annan sorts stämma och lika kraftull; just här tar hon hand om de Fallas sång och förmedlar övertygande dess andalusiska hetta. Och de Falla-stycket tycks närmast självklart hoptvinnat med Bandets flöjter och skalmejor.

Dirigenten Hans Ek hade gjort arrangemangen till detta och en del andra verk som framfördes och han verkade ha samma musikaliska leklust som Ale Möller och till exempel kontrabasisten Sebastien Dubé i Bandet, han hade gjort också gjort en del arr.

Kombinationen av orkester och folkmusikband tillsammans tycks älska att ”lura ” sin publik. Just när vi tror att vi lyssnar på en polska skär Mamadou Sene in med en senegalesisk sång. Och just när vi lutat oss tillbaka för att höra mer vandrar den över i en Alfvénskt storvulet arrangerade symfoniska dans.

Så där är det hela tiden, full fart mellan traditioner, uttryck, stämningslägen. Och vi i publiken, vi inte bara hänger med, vi gillar det. Det gör vi för att det är gjort med sån kärlek till alla de olika musikaliska uttrycken.

Våra två orkestrar, Gävlesymfonikerna och Ale Möller Band, är nog tillsammans det starkaste kortet i Gävles ansökan att bli kulturhuvudstad.

Mer läsning

Annons