Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här var saligheten på topp

/
  • Nästan. Omgivningen är verkligt vacker, men Magnus Carlsson förmår inte att fullt ut beröra under måndagens konsert i Hamrånge kyrka.
  • Sjunga kan han. Magnus Carlsson har verkligen rösten. Men det blir för proffsigt för att verkligen bränna till.

Magnus Carlsson, som gjort både dansbandskarriär, popbandskarriär och solokarriär, kan verkligen sjunga, det är inget snack om saken.

Annons

 Han fraserar helt rätt, nyanserar fint, glittrar med rösten när han ska, fyller den med houngsvärme när han ska och låter den vara helt enkel och rak när den ska.

Han mellansnackar som sig bör, ironiserar lätt över Bert och berättar lite hastigt om mammas och pappas musiksmak.

Och han varvar julklassikerna med egna låtar från de två julskivorna han gett ut, blandar "Jul, jul strålande jul" med Boney M:s "Marys boy child" fast på svenska.

Det är juligt och det är stundtals härligt smörigt och ändå går det inte sådär rakt in i hjärtat som man vill att det ska göra.

Det känns proffsigt, men bara just proffsigt. Det är som att en verklig närvaro fattas, en innerlighet eller en äkthet, nånting sånt. Den som gör att det bränner till. Det som gör att man tror på julens budskap.

Inramningen, den vackra kyrkan, finns ju där och Magnus Carlsson har ju egentligen alla rätt. Men i mina kräsna julöron funkar det inte fullt ut (även om jag fattar att stora delar av publiken där i kyrkan verkligen är salig).

Kanske hade barnkören, som Carlsson och co enligt egen utsago brukar ha med sig på julturnéerna, räckt för att beröra. Kanske nån annan gäst.

Nånting litet bara. Som bärnner till sådär. Då hade det här blivit en perfekt julkonsert.

Mer läsning

Annons