Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hej då, Michael

/

Din knäppis. Nu dog du. Och jag fick sitta och stirra på skärmen ett par minuter då, under natten mot fredagen, innan jag verkligen förstod att det var sant.

Annons

När kvällstidningswebbarna rapporterade om din död. Man har ju vant sig vid det. Att förhålla sig med en sund skepsis till allt som står om dig i tidningarna. Det kan vara sant. Eller så är det bara ännu en vanlig tidningsanka om Michael Jackson. Det har varit så svårt att avgöra vad som verkligen är sant om dig under så lång tid att jag numera helt slutat ta ställning till sanningshalten i vad som sagts om dig. Det har liksom varit: ”Jaha, vad står det om wacko-jacko nu då? Hm, konstig grej”. Bläddra vidare.

Så det var så jag spontant ville reagera också när tidningarna skrev att du var död. Jag fick ta ett par minuter för att låta det sjunka in. Din död överraskade mig. Vilket i sig inte är ägnat att överraska. Du överraskade mig i allt du tog dig för i hela ditt liv.

Gud, jag minns när femman visade en dokumentär om dig, minns du? Du gillade inte den där dokumentären alls. Men jag tyckte den var oupphörligt fascinerande. Den bild som framför allt sitter på min näthinna idag är när du gick omkring inne i den hotellvåning du hade hyrt mer eller mindre permanent (du hyrde förstås inte en hotellsvit, du hyrde hela våningen). Och hur du hade inrett alla rummen i en surrealistiskt överlastad Peter Pan-stil. Jag minns hur stolt du var över din två-och-en-halvmetersmodell av Green Giant, den gröna jätten från burkmajsreklamen. Och jag minns hur du glatt cyklade omkring mellan rummen på hotellet. På en liten trehjuling över korridorens heltäckningsmattor.

Och även om jag inte riktigt tror att man kommer någonstans efter döden så är det ju sådana här gånger man önskar just det. Att du ska få slippa sitta isolerad på ett hotell, att du äntligen ska få cykla omkring i din drömvärld på riktigt, med en vänligt vinkande Green Giant vid horisonten.

Egentligen tänkte jag bara säga att det fanns en tid då jag kollade på ett Youtube-klipp med dig varje dag. Det är från när du uppträdde på Motowns 25-års-jubileum 1983. Billie Jean. Ögonblicket när du visade din Moonwalk för världen första gången. Du var så sjukt briljant där. Så out of this world. Så från en annan planet. Fast på ett bra sätt. Jag letar fortfarande på det där klippet då och då, jag får rysningar varje gång.

Nu är du borta. Men legenden om dig kommer fortsätta leva. Kanske får den rent av leva lite mer ostört nu. Hej då, Michael.

Mer läsning

Annons