Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hejsan, hoppsan med Bengtzing

/
  • Säsongsinvigning. Linda Bengtzing var först ut i den stora musiksatsning som görs i Furuviksparken i sommar. Sådär, kändes det.
  • Energipåfyllning. När Linda Bengtzing klev på scenen vid halv fyra var det läge att sätta i sig lite sockervadd för att få till rätta stämningen.

De nya ägarna till Furuviksparken har en dröm. En nostalgisk dröm.

Annons

De vill att parken ska bli mer som förr, då när Louis Armstrong slog publikrekord och Gävleborna cyklade dit i klänning och söndagskostym och hatt. De inspireras av den klassiska nöjesparken på Coney Island utanför New York och har valt att måla om delar av byggnaderna i svala marina toner, själva loggan har fått ett drag av sekelskiftet 1900 och så har man lagt upp ett ambitiöst program med konserter varje vecka under säsongen. Först ut, på Furuviksparkens premiärdag, är Linda Bengtzing.

Och det är ju där som den nostalgiska drömmen får sig en liten törn, eftersom det inte finns nånting som andas förr i världen och tradition med Linda Bengtzing.

Det finns inte ens en stråk av romantiskt skimmer kring Linda Bengtzing – hon är full fart framåt och stora leenden och höga klackar och hejsan hoppsan.

Den här premiärdagen går hon på vid den otacksamma tiden halv fyra på eftermiddagen, precis när barnen (och för all del deras föräldrar) börjar krokna efter att ha klappat getter och ätit sockervadd sen klockan 10 på förmiddagen och innan de äldre har hunnit grunda med en öl eller två.

Det är en icke-tid och det märks av den ganska glesa skaran framför scenen som trots att vädret blir bättre allt eftersom konserten pågår bara blir glesare och glesare.

Det är inte Linda Bengtzings fel. Hon gör sitt jobb, river av Melodifestival-hittarna och några andra mindre kända låtar innan hon ger sig på ett Sven Ingvars-medley och sen avslutar med årets Melodifestivallåt, ”E det fel på mig”.

Dessutom hinner hon med att sjunga en låt som också blev antagen till årets Melodifestival, ett slags Lady Gaga-inspirerad historia som är bra mycket bättre än schlager-schlagern som hon tävlade med.

Det är helt klart kompetent, men inte mer än en vanlig dag på jobbet som, när Linda Bengzing ska försöka sig på att vara lite politiskt korrekt efter att ha frågat några små tjejer framför scenen om de vill gifta sig föreslår två tjejkompisar att de kan gifta sig med varandra ”eftersom ingenting är konstigt nuförtiden”, känns mer som ett högerpolitiskt jippo än en säsongsinvigning av en omgjord nöjespark.

Nästa söndag är det Håkan Hellströms tur att kliva upp på den där scenen och då tror jag att känslan kommer vara en annan, och kanske lite mer åt det håll som ägarna eftersträvar, för att inte tala om när folkparkskungen Jerry Williams står där senare i sommar. Vi hoppas på det.

Lisa Pehrsdotter

Mer läsning

Annons