Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Helgen då Kilafors blev Kyla-force

/
  • Chockrock. Alice Cooper må ha blivit lite till åren, men chocka kan han fortfarande. Under scenshowen i Kilafors sticker han bland annat en kniv i en docka föreställande ett spädbarn.
  • Håller än. 80-talsjättarna Europe blir ingen pinsam musei-show utan håller än.
  • 8 000. Kyla-force älskar hårdrock och hårdrockarna älskar Kyla-force
  • Natt. Festivalen avslutas med Soilwork, men redan nu lovar arrangörerna en fortsättning nästa år.
  • Powermetal. Tyskarna i Helloween är inte de som bangar för lite dramatik.
  • Powermetal. Tyskarna i Helloween är inte de som bangar för lite dramatik.
  • Natt. Festivalen avslutas med Soilwork, men redan nu lovar arrangörerna en fortsättning nästa år.
  • 8 000. Kyla-force älskar hårdrock och hårdrockarna älskar Kyla-force
  • Håller än. 80-talsjättarna Europe blir ingen pinsam musei-show utan håller än.
  • Chockrock. Alice Cooper må ha blivit lite till åren, men chocka kan han fortfarande. Under scenshowen i Kilafors sticker han bland annat en kniv i en docka föreställande ett spädbarn.

När jag växte upp var Kilafors som vilken by som helst: var man inte duktig på sport eller gillade att dricka hembränt fanns det inte mycket att göra. Vi andra ägnade tonåren åt att åka buss till Bollnäs och gå på spelningar. Inte i min vildaste fantasi hade jag någonsin kunnat tänka mig att det skulle födas en hårdrocksfestival i Kilafors.

Annons

Därför är det smått surrealistiskt att småspringa på gångvägen längs Bergviken, ner mot Kilafors Herrgård, och höra Entombed öppna sin spelning med traditionsenliga ”Chief Rebel Angel”. Jag är inte den enda återvändaren som går omkring på det nyblivna festivalområdet och nyper mig i armen med jämna mellanrum.

Entombed gör som vanligt en stabil, tajt spelning med såväl material från de äldre skivorna som från fjolårets ”Serpent saints”. Men den tidiga speltiden ligger dem i fatet – vid åttasnåret på kvällen verkar många av deras fans vara kvar på campingen (eller som vi infödingar kallar den, Sahlins åkrar).

Desto fler har kommit för att se Mustasch. Just i kväll är det roligare än vanligt att se dem eftersom den inhoppande gitarristen, Martin Boman, är Bollnäsbo och får publiken att gå bananas när han kommer in på scenen i en T-shirt med ortens namn tryckt över bröstet.

Paul Dianno var en gång i tiden sångare i Iron Maiden. Nu turnerar han på egen hand, tillsammans med ett gäng och kör de låtar han sjöng in på skiva då. Utan resten av bandet är det lite karaokekänsla och inte blir det bättre av att Dianno gör ett väldigt oengagerat och trött intryck. Han sjunger slarvigt och många inbitna Maiden-fans lämnar publiken rätt tidigt.

Men om Dianno inte gör något bestående intryck kompenseras det med besked när Helloween äntrar stora scenen. Säga vad man vill om tyskar men de bangar inte för dramatik och pompösa körer. Det här är power metal extra allt!

Sångaren Andi Deris håller inte tillbaka. Falsettsången levereras med inlevelse och teatraliska gester. Det är väldigt få hårdrockare som inte vid något tillfälle i livet haft en Helloween-period och det märks när gamla örhängen som ”Dr Stein” framkallar entusiastisk allsång.

Trist för många besökare är att Arch Enemy, med sjukt karismatiska och tuffa Angela Gossow vid mikrofonen, tvingats ställa in. De hade behövts som motvikt till kvällens frossande i power metal.

Fredagens avslutning består också av power metal. 80-talsjättarna Europe är tillbaka. En risk – det kan lika gärna sluta i en pinsam musei-show. Men otroligt nog håller de än i dag. Joey Tempest sjunger precis lika bra som 1987 och banne mig om man inte fortfarande gillar låtarna! Trots att de inte hann släppa särskilt många skivor är det idel hits och rejält tryck i publiken. Innan kvällen är slut exploderar hela festivalområdet redan i introt till avslutande låten ”Final Countdown”.

 

Festivaldagbok, lördag 19 juli

 

l På lördagen drar skräckfarfar Alice Cooper en publik på 8 000 personer. Gamla hits blandas med material från nya skivan ”Along came a spider” som faktiskt inte ens hunnit släppas ännu.

Imponerande nog lyckas han fortfarande göra en magstark scenshow som provocerar. Visst finns det saker man inte ens får göra på låtsas i en show. Det struntar han i och många vänder bort blicken när han kör kniven i en docka som föreställer ett spädbarn i en vagn.

Naturligtvis dör han på flera olika brutala vis – en hängning till exempel. Men innan kvällen är över hinner man ändå få lite tråkigt. Musiken börjar kännas enahanda och mot slutet känns farbror Cooper lite gammal och trött. Tur då att extranumret är hitlåten ”Poison” som vissa av oss kunnat utantill sedan innan vi kunde prata engelska.

Det är skönt att Soilwork avslutar festivalen. Ganska många av akterna har, om vi ska vara diplomatiska, de flesta av sina bästa år bakom sig och nu är det uppfriskande med något som känns lite yngre och fräschare. Deras melodiska dödsmetall är precis vad vi behöver medan månen stiger över Bergviken på lördagsnatten.

Och alla är där. Hela byn är på fötter och agerar biljettpersonal, parkeringsvakter och skräpplockare. Loppisar, kiosker och butiker skyltar lite extra tydligt i närheten och det märks att det är många som gärna vill se lite mera fart och fläkt i Kilafors.

Redan innan festivalen hade startat hade arrangörerna sålt tillräckligt många biljetter för att lova en fortsättning nästa år – och lilla Kilafors, Hälsingland (eller Kyla-force, Hell-sing-land, som en del artister kallade byn) blir sig troligen aldrig likt. Underbart.

Mer läsning

Annons