Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hellström har djupnat

/

Håkan har blivit äldre. Sjömansdräkten är bytt mot en kostym, vajande på den tunna kroppen. Jag vet inte om det är åldern som har förändrat hans röst, kanske är det bara lokalen; tidigare när jag har hört honom har det varit utomhus, där rösten varit lättmargarin som bretts ut för tunt mot den bara himlen.

Annons

I vissa av låtarna, som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, finns den gamla skräniga euforin kvar, men i andra har rösten djupnat.

Håkan Hellströms röst känns i och för sig som ett kapitel som har skrivits om några gånger för mycket. Den är en genre i sig. Covers på Håkans låtar saknar alltid något – hans röst.

Konserthuset som lokal förtar de mer ystra numren, men gör de fina låtarna mer intima. Publiken väljer direkt att ställa sig upp, trots sittplatserna, och Håkans försäkran om att de gärna får slå sig ner.

I raderna är det en skön åldersskillnad, där tanter och tonårsflickor samsas. På det sättet är Konserthuset en bra lokal, då den säkert lockade ut medelålders par som inte hade besökt, säg, Spegeln.

Håkan jobbar hårt, men det är någonting som fattas, när inte musiken eldas på av kroppar som dansar in i varandra, ett slags tomhet som han själv inte kan påverka, en tomhet som finns i omständigheterna.

Sedan kanske Håkan har blivit äldre, och även lockat till sig en äldre publik, men i vissa låtar – som ”Nu kan du få mig så lätt” – går det inte annat än att vara 17 år igen, i den exakta stunden då olycklig kärlek övergår i lycklig, eller vice versa.

Hur gick det då med På Gångs farhågor om ett sönderdansat Konserthus? Den blå burken står kvar. Jag såg bara en som dansade på stolar.

Håkan själv.

Mer läsning

Annons