Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hoforsrocken – en växande en succé

Lördagen i Hofors folkpark var ett riktigt musikmaraton. Självklart fanns Hofors alldeles egna legender på plats i form av de allsångsvänliga trallpunkarna Radioaktiva Räker och rockarna Itchy Daze.

Annons

De sistnämnda som spelade lite tidigare på kvällen fick sig en mager, men mycket trogen, skara till publik medan räkorna senare på kvällen samlade på sig vad som kom att bli kvällens största, mest osannolika publik. Varenda själ kunde varje låt och textrad och hade ständigt händerna i luften.

Visserligen föll varken de rebelliska texterna eller de hårda tonerna mig i smaken men att fansen älskade vad de hörde gick inte att gå miste om. Såg man sig om satte sig bilden av trängseln vid staketet på näthinnan och man hörde det makalösa jublet som knappt lät sångaren få sin röst hörd när han uppmanade publiken att vara rädda om sig eftersom ”staketen är livsfarliga”. Det kom inte att bli ett problem så länge till, staketet rasade och fans fann sin väg upp på scenen.

Hur festivalarrangören Mats Björklund lyckades boka de samhällskritiska metal-amerikanerna Warrior Soul är en imponerande historia. Strax före tio-slaget stod de nämligen på den stora scenen. Bandmedlemmarna behärskade sina instrument ypperligt tills den energibubblande sångaren Kory Clarke steg upp och drog igång vad som blev den minsta, men mest stämningsfulla rockfesten jag satt min fot på. I en timme bjöd de på äldre klassiker såväl som färskare material och när jag efter spelningen fick den svindlande möjligheten att slå mig ner med Kory och prata musik, politik och om världen vi lever i berättade han att han mycket hellre spelar inför 500 personer än 80 000. ”Det är så mycket lättare att dela med sig av energin och nå ut till publiken då”.

Det är slående hur lika Hoforsrocken och Parkrocken, som höll hus i Sandviken för två veckor sedan, är. De båda festivalerna har kommit att bidra med oförglömliga stadsfester med en stor dos gemenskap bland sina artister och åskådare. Sandviken har dock en hel del att lära från sina närliggande grannar där arrangörerna tänkt ett steg längre.

De två scenerna i Hofors gav en unik festivalstämning där publiken sällan behövde vänta på artisterna, alltid hade musik i bakgrunden och utan problem kunde springa de hundra meter som stod emellan för att se nästa band. Inte nog med det – ljudet, ljuset och den ständigt växande människoskaran i alla åldrar fick mig att glömma att jag egentligen stod på en gräsplätt i en liten stad och inte på en av de stora mäktiga festivalerna som äger rum i landets alla hörn.

Det var inga mindre än Baron Bane som avslutade den enastående endagsfestivalen. För andra gången i sommar fick jag se de hyllade electromästarna stjäla publikens uppmärksamhet i den kyliga sommarnatten på ett näst intill magiskt sätt.

Niusha Khanmohammadi

Mer läsning

Annons