Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Imponerande musikalitet

/
  • Massa musikalitet. Stockholm Swing All Stars bjöd på ett innehållsrikt och svängigt program på Konserthuset.

Programmet heter ”From Django to Dizzy” och Stockholm Swing All Stars spelar alltså inte nödvändigtvis bara swing i kväll utan även stora delar bebop.

Annons

Fokus ligger framför allt på nämnda Dizzy Gillespie och Django Reinhardt, men även på Duke Ellington och Count Basie.

Eftersom programmet, som sig bör, är väldigt innehållsrikt och skickliga solon avlöser varandra i ett hejdlöst tempo i varje komposition, får man här försöka sig på att sammanfatta det mest relevanta. Ett smockfyllt anteckningsblock gör att man helst vill dra till med ”ingen nämnd ingen glömd” och sedan sätta punkt. Det kanske är att föredra att plocka ut några guldkorn i alla fall.

Det vimlar av säkra kort som ”A night in Tunisia”, ”Sweet Georgia Brown”, ”April in Paris” och ”Salt peanuts”, men här finns också välkomna överraskningar. Till exempel den udda Reinhardt-kompositionen som inleder andra setet med sättningen två gitarrer och kontrabas och som jag tyvärr inte uppfattar namnet på. Gustav Lundgrens gitarrspel är i denna svårt vemodigt, för att sedan gå över i den ryckigare ”Minor Swing”. Lundgren ger överhuvudtaget Reinhardts kompositioner stor rättvisa.

Gävlesonen Magnus Wiklunds trombonsolon innehåller, oftare än övrigas, rena melodier och teman, vilket är behagligt för den ovane jazzlyssnaren.

Man tilltalas även av Fredrik Lindborgs ständigt stadiga tenorsax med eftertänksam rytmik och Mattias Puttonens ovanligt lågt stämda trummor som blommar ut i form av pukspel under lite bluesigare stunder. Ett favoritögonblick är då Lundgren i slutet av ”It don’t mean a thing” med sin gitarr går in och förstärker temat och efterföljs av ett kort, intensivt trumsolo. Nämnas bör också att Karl Olandersson dessförinnan både sjungit och vridit ur sig ett makalöst trumpetsolo. Givetvis ackompanjeras allt detta av Göran Linds fantastiska insatser på kontrabasen.

Arrangemangen som sådana är mer svårbedömda. Imponerande är att i princip samtliga i oktetten arrangerat stycken, vilket tyder på en stor portion musikalitet – men det visste vi ju redan.

Det enda jag kan sakna är den vilda inlevelsen som borde vara så naturlig i den här sanslöst svängiga musikformen. Visserligen är det en sorgsamt gles skara de spelar för, men ändå. Jazz är naturligtvis inte närmelsevis lika farligt i dag som när de framförda kompositionerna skrevs, men lite farligare än så här kan det väl bli?

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons