Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Improvisatören Schultz brädade röstmästaren Francisco

/

Hur inleder man på bästa vis en kväll späckad med professionell amerikansk ståuppkomik? Man ställer så klart en riktigt amatörmässig svensk klant till komiker på scenen.

Annons

Efter att presentatören Janne Westerlund dragit några trötta sexvitsar med poänger stulna från diverse Rocky-strippar är man så sugen på att äntligen få skratta att afroamerikanen Sean Savoys marijuanasnack framstår som originellt och nyskapande.

Sean, som till en början tycks uppfylla stereotypen för svarta komiker, börjar snart uppvisa egenhändig humor som i framtiden lär bli hans signum. Under stycket om hur vardagen skulle te sig om livet vore en musikal imponerar han med sång och gestikulering som är långt mycket roligare än pratet det bjuds på. Dessa aspekter skiljer honom också från kollegan Ashley Fils-Aime, vars efterföljande rutin även den inleds med typiskt tugg om att vara hög.

Även i dennes fall höjs nivån avsevärt när han ger sig in på mer utmanande material om muslimsk fundamentalism och rasfrågor. Ashley är dock mer trogen till de traditioner som Richard Pryor och Eddie Murphy skapade under åttiotalet, och arbetar med munlädret i första hand. Hans finess tillåter honom att komma undan med många skämt med som i en mindre smord käft endast skulle bli plumpa och rasistiska.

Höjdpunkten kommer sedan tidigare än väntat, då Flip Schultz tar andan ur den fullsatta salongen med observationshumor i världsklass och suveräna improvisationer. Även sextemat, som varit så populärt under kvällen, avverkar Flip på ett originellt vis som är mindre rått men samtidigt långt mycket mer slående än tidigare varianter. Roligast är det dock när han blandar in publiken i numret och tar ett par på första raden som gisslan. De lyckliga tu har förmodligen mest kul av alla på plats. När det sedan lämnas över till huvudnumret Pablo Francisco är det svårt att glömma den självklara leverans man just fått uppleva.

Pablo är, sitt rykte troget, ett inferno. Efter att ha juckat in på scen ackompanjerad av Metallicas "Sad but true" på vansinnesvolym börjar han snacka med en hastighet närmare 300 kilometer i timmen utan att man missar ett enda ord. Ljudeffekterna och kändisimitationerna som gjort honom känd återkommer gång på gång under föreställningen och utgör själva ryggraden till materialet. Farhågan om att det mesta ska kännas igen från röstmästarens populäraste klipp visar sig vara obefogad. Det mesta är nytt och de klassiska bitarna portioneras ut som delar av nya skämt.

Kruxet med Pablo Francisco är att han har för mycket att erbjuda, och därför arbetar för fort. Många gånger avbryter han sig själv under storys, vars poänger ersätts av ljudeffekter i repris. Han vinner billiga garv på det, men det är uppenbart att komikern främst gör detta för att rädda situationerna när det höga tempot får honom att tappa bort sig. Alla sina styrkor till trots hindrar denna svaghet Pablo från att prestera på topp. Kontentan blir att Schultz är det här hushållets nya favoritnamn på humorfronten.

David Jannati

Mer läsning

Annons