Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

In Flames på Gasklockorna

2002 såg jag In Flames för första gången. Sedan den svinkalla novemberkvällen i Stockholm har det nu blivit i snitt en spelning per år med göteborgarna. Det har varierat mellan små klubbar till gigantiska festivalspelningar i så väl Tyskland som Belgien. Signumet har alltid varit den snygga showen, allt som oftast späckad med pyrotekniska inslag som varit en fröjd för ögat.

Annons

LÄS OCKSÅ: In Flames sålde ut Gasklockan - laddar för en intim spelning med "extra för pengarna"

Kvällens spelning bär inte det signumet. Kvällens spelning är i stället en djupdykning i en över 20 år lång karriär där fokusen ligger på låtarna och inte på det visuella framförandet. Även om ljusshowen stundtals är riktigt snygg ser den både en och två gånger ut att vara hämtad från tv-spelet Minecrafts fyrkantiga värld.

Fyrkantig är även många av den senare tidens låtar. I synnerhet dem från fjolårsdebaclet Sirens charms. Stundtals är trummisen Daniel Svensson så stel att han får en metronom att svänga. Det i sig smittar av sig på musiken och gör den kall, steril och vad det verkar som på basisten Peter Iwers, pliktskyldig. För hand upp alla som finner någon som helst lycka i Everything’s gone eller Paralyzed. Reaktionsmässigt svarar också publiken som väntat – med att spara på krafterna till paradnummer som: Pinballs map, Only for the weak, Food for the Gods och Take this life. Det är precis där, i det fantastiska tunggunget som utgör Only for the weak eller i Take this life stenhårda refräng som bandets styrka ligger. Det är där förmågan att skriva hit-låtar är som störst. Det är där känslan för vad som är snyggt visar sig. Det är även där sångaren Anders Fridén lättar på mungiporna, viftar bort det inövade leendet och visar glimtar av den kaxiga killen han var för tio år sedan.

Nu ska ingen skugga falla över honom som frontman i dag. Som showman är han i det stora hela fortfarande fenomenal samtidigt som han röstmässigt har en riktigt bra dag på jobbet. Flertalet gånger kostar han till och med på sig ett par riktigt tuffa death metal-growl. Med små gester manar han till ett jävla röj för att i nästa veva ge en gliring till publikens alla hobbykameramän som går miste om väldigt mycket när de ser spelningen genom sina mobiltelefoner.

I det stora hela är spelningen en gedigen insats och en mer än godkänd fredagsunderhållning. Samtidigt är det också en betraktelse över hur pass stor kvalitetsskillnad det är på låtar det bara skiljer ett par år mellan. Om In Flames bara kunde gräva lite djupare i skattkistan. Om de bara kunde befria Daniel från hans klickspår. Om de alla bara kunde vara lika entusiastiska som gitarristen Niclas Engelin är. Då hade även jag varit lika imponerad (igen) som jag var för bara sju, åtta år sedan.

Mer läsning

Annons