Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen vacker country – men det känns äkta

/
  • Johnny Bush ser ut som en äkta countrystjärna. Han låter som en också.
  • Bill Green riktigt lyser av spelglädje.
  • Peacemakers heter showgruppen som spelar upp hela westerndramer på festivalen. Och går runt och ser exotiska ut i största allmänhet.
  • Det dansas inte bara linedance i Furuvik. Framför scenen både buggas och foxtrotas det.
  • Det är viktigt att ge allt till sin publik, menar de amerikanska artisterna Jeff Chance och Bill Green. Alltså signerar de skivor åt alla som vill efter konserten.
  • En hund med cowboyhatt. Det är bar så Countryfestival.

Annons

torsdag 31/7-fredag 1/8

Man borde ha hatt. De säljer ett otal varianter, såklart, inne på parkområdet. Jag håller i en röd, dyr. De röda mockabootsen med frans är ännu dyrare. Men snygga.

Men man borde ha hatt åtminstone.

För det vore lögn att säga att Countryfestivalen i Furuvik, helgens var den 27:e i ordningen, handlar om musik bara. Countryfestivalen handlar om hattar också. Om öl i ett förtält på campingen, om låtsasrevolvrar, om att se och att synas, om att umgås med människor man kanske bara träffar just den här helgen varje år.

Det fattar man på gänget på campingen som på torsdagen förklarar att artistbokningarna egentligen inte är så viktiga. Man åker ändå. Ser det som en bonus om det innebär att man får se en countrystjärna eller nån artist man verkligen gillar.

Årets festival går i den traditionella countryns tecken. Det går hem på campingen. Känslan är viktigt. Det ska kännas äkta.

Jag vet inte om Gene Watson lyckas förmedla det på torsdagskvällen tyvärr, eftersom jag inte är där. Men tidigare på torsdagseftermiddagen har han pratat mycket om det. Om att många av dagens countrystjärnor inte kan sjunga eller skriva låtar, de är bara stjärnor. De har ingen erfarenhet, inget att berätta om, suckar Gene Watson för att i nästa andetag säga att han är optimistisk, jodå, det är han. För några år sen var inte ett bolag intresserade av att ge ut skivor med honom, nu har han tre stycken som köar.

Det känns ändå lite bittert där bland countrygubbarna på presskonferensen. Det var bättre förr, liksom.

I Furuvik har alla hatt.

Man borde ha en. Röd, helst.

Nils Kjellin och hans band sticker ut. Det är country på svenska och då påminner det om band som hämtar inspirationen från blånande berg och djupa skogar och ensamheten och det känns både väldigt hemtamt och väldigt amerikanskt på en och samma gång.

Jeff Chance och Bill Green är tradition. De har spelat country i ungefär hundra år och en inte alltför kvalificerad gissning är att det har låtit ungefär lika hela tiden. Båda är skivaktuella och nästan studsar upp på scenen i nåt slags glädjeyra över att få spela och fan vet om den kyliga kvällen med regnet hängandes i luften blir snäppet varmare, bara av själva spelglädjen som de två ihop med bandet Bandaleros utstrålar.

Det är country modell 1 a och det funkar.

Evan Westerlund är svenskättad kanadensare och bor numera i Malmö. Han, precis som många av de yngre countrymusikerna, låter rockig men bottnar samtidigt i historieberättandet som genren håller så högt. Han besitter dessutom en massa charm.

Röda helkroppspyjasmaser, à la Zeb Machahan, säljs i varje stånd. Sent på fredagskvällen dansar en man iklädd en sån och boots, med ena rumpluckan uppfälld, på linedance-catwalken som är placerad bredvid Stora scenen.

Där har det dansats linedance från eftermiddagen och nästan hela kvällen. Och man kan bara kontatera: En dans som kan dansas i foppatofflor och med händerna i fickorna är en dans med noll sex i sig. Men den ska vara bra mot benskörhet.

Leslie Tom är yngre och hon är tjej och bara därför sticker hon ut i den amerikanska delen av startfältet. På presskonferensen på torsdagseftermiddagen höll hon modet uppe bland beklagandena och förklarade att hon har nånting att berätta och att hon tänker göra det.

Hennes berättelser handlar om att inte strular med killarna i bandet och om hennes styvpappa som nu blivit sjuk i cancer. Och den obligatoriska spritromantiken förstås.

Leslie Tom har den rätta desperationen i rösten, där finns glitter också, och man tror på henne. Mer kan man inte begära.

 

lördag 2/8

På lördagsbussen ut till parken sitter en man och drar sig till minnes första gången han såg Johnny Cash, ”det måste ha varit -80-81 nångång”.

Jojo. Han berättar för sin kompis att Leslie Tom ska gästa Red Jenkins senare samma kväll så det ska man se.

Så det gör man. Svenske Red Jenkins namndroppar samarbeten med countrystjärnor och konstaterar att det är fler hattar i Furuvik än i Texas.

Ja. Man borde ha hatt.

Regnet gör uppehåll i ungefär fem sekunder precis innan Johnny Bush ska gå på. Men det återkommer med förnyad kraft och hade man haft en hatt hade man kanske sluppit paraply.

Johnny Bush är över 70 år och han ser ut som själva definitionen på en countrystjärna i vit hatt och grått välansat skägg. Han drar vitsar (vars poänger ackompanjeras av trumvirvlar av typen Jay Lenos tv-show) på otydlig amerikanska och utbrister i ett lite uppgivet ”what do you want from me?” när publiken inte riktigt är med på noterna.

Publiken vill ha country med känsla. Och visst får vi det. Johnny Bush rosslar och sjunger sen med förvånansvärt stadig röst om olycklig kärlek och barer.

Det är inte den vackraste country. Men det känns äkta.

Precis som hela festivalen. Trots låtsaspistolerna och meningslösa sporrar på bootsen känns det äkta.

Och man bara måste gilla det.

Mer läsning

Annons