Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte hundra procent, Håkan

/

Han ser ut som någon slags Thåström-figur i Springsteenkläder, den där Håkan Hellström.

Annons

Jag vet inte riktigt, men det är någonting med honom som framstår som lite osäkert och inte lika hundraprocentigt just i kväll. Som sist han var i Gävle, för två och en halv månad sedan, menar jag. Är det för att Daniel Gilbert inte står vid hans sida? Och har någon sett till Hurricane? Var han håller hus någonstans förblir ett mysterium, eftersom Håkan inte säger ett ord om saken.

Tvärtemot vad undertecknad skrev sist, efter konserten i gasklockan 18 mars, är det i kväll de gamla klassiska upptempolåtarna snarare än balladerna som är konsertens bästa ögonblick. River en vacker dröm, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Ramlar och En midsommarnattsdröm låter bäst i kväll, tillsammans med näst senaste skivans boogierock som börjar kännas som ett självklart inslag under Hellströmkonserter. Simon Ljungmans gitarrspel kommer verkligen fram i Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger, som för övrigt är ljusår bättre live än på skiva. Att han, undantaget ett par låtar där Håkan spelar gitarr, är ensam gitarrist i kväll bidrar till detta.

Just ja, den där trean i betyget. Jag vet inte om det är jag, söndagen, Hurricanes frånvaro, Håkan själv, publiken, för få låtar från mitt favoritalbum, faktumet att de spelat i hemstaden kvällen innan, faktumet att de får en riktigt jobbig presentation innan de kliver på, eller någonting annat. Jag jämför med sist vi sågs, och det var snäppet vassare – med andra ord var detta inte alls långt ifrån att vara lika bra. Men inte riktigt där.

Mycket är sig naturligtvis likt. Samma låtar spelas, så när som på 3-4 stycken som bytts ut. En vän med en bil är ett välkommet inslag. Den hör man så sällan live att den känns riktigt fräsch, också på grund av sitt nya arrangemang. Minnen av aprilhimlen plockas fram tidigt, nästan lite för tidigt, och seglar rakt in i hjärtat, men i kväll beror det mer på Stefan Sporséns trumpet än på Håkan. Den föregås av en presentation där Håkan verkligen, åter igen, sätter fingret på vad det hela handlar om. Kärlek förstås. Och i kväll inser jag att han har rätt. Verkligen alltihopa, inte bara balladerna, utan hela paketet. Kärleken till bandet är framträdande och har alltid varit en röd tråd under spelningarna. Därför känns det så märkligt att Daniel Gilbert, parhästen sen tjugo år tillbaka, inte finns där vid hans sida.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons