Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Italienare bjöd på medryckande metal

/

I ett misstänkt kuppförsök att sno åt sig headlinestatus anländer förbandet Jesaiah från Stockholm så pass sent till Kungen att huvudnumret The End Of 6000 Years istället får agera öppningsakt.

Annons

Med tanke på att sistnämnda band rest ända från Italien får man onekligen ge dem pokalen för bäst planerad restid.

Medelhavsmännen utmärker sig genom att fokusera på ett bibehållet medeltempo i sin melodiösa metal, vars uttryck skiftar mellan typiskt göteborgsk melodidöds av nittiotalssnitt och mer samtida hybridmangel i gränslandet mellan punk och hårdrock.

Även om den jämna hastigheten på kompositionerna ofta tjänar själva essensen i låtarna går det inte att undkomma saknaden efter höjdpunkter.

Någonstans skulle jag vilja överraskas av ett flyhänt gitarrsolo, en övergång till ett oerhört slött parti eller plötsligt ös för att få kontrast.

Herrarna utstrålar onekligen en målmedvetenhet som även gör deras musik medryckande, men i brist på minnesvärda toppar under uppträdandet blir sångarens headbanging med en t-shirt knuten som peruk runt sin kala hjässa det starkaste minnet att ta med hem.

Detta i jämförelse med den meckiga hardcore Jesaiah därpå vräker av, som i sammanhanget är en riktig hemläxa.

Inte nog med att tempoväxlingarna är mer frekventa än Kicki Danielssons medverkan i Se & Hör, man måste även hänga med i vokalisten Max Sjöbloms ironiska utspel mellan låtarna.

Att försöka röja till de sporadiska utbrotten som spelas visar sig snabbt dödfött, om man vill röra sig något sånär i takt med trummorna kommer det att kosta en stukad fot och två armar ur led.

Självklart är det mycket av behållningen med det soniska vansinne som Jesaiah bjuder på, att man tvingas ge upp inför musiken och verkligen koncentrera sig för att höra vad som händer.

Kruxet är bara att man verkligen måste vara på humör för att göra just det, och själv är jag mer sugen på att få en musikalisk smäll på käften.

Det här är mer som att bli nedknuffad på marken och kittlad, det vill säga ganska jobbigt och man kan inte se det roliga i det förrän det är över.

Mer läsning

Annons