Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kalle Moraeus kände sig som en rockstjärna i Gävle

/
  • ”Heja Leksand”, ropade Kalle Moraeus till Gävleborna. Det verkar som man kommer undan med det mesta bara man pratar dalmål.
  • ”Fan, man börjar bli rockstjärna på gamla dar”, sade Kalle Moraeus från sommarkvälls scen.

Det luktar svett och lite sprit längst framme vid sommarscenen. Sist ut – efter talangjakt, trollkonster, en hel del reklam och ett kort framträdande av Patrik Isaksson – kommer Kalle Moraeus.

Annons

Och man skulle kunna tänka att: ”här har vi en osannolik popstjärna”. Kort, tjock, gammal och flint. Lite som Freddie Wadling, fast utan allt det spännande. Men man får påminna sig att svensken då och då plockar fram lite snoddasfigurer och tar dem till sitt hjärta.

För att de är charmiga och genuina och på riktigt och sig själva. Men det verkar som att någon fick bråttom när han vann Körslaget, deltog i melodifestivalen och gick in på svensktoppen under samma vår. Och snabbt måste ge ut ett album. Det verkar som att någon – om det var Kalle själv eller någon skivbolagsman vet jag inte – sade: ”Kalle, du måste rida på vågen, gör nu ett album med pop med lite folkmusiktouch och sätt dig själv och en kurbitsmålad elgitarr på omslaget”.

Kalle sydde förstås ihop det snyggt, han är ju en skicklig musiker.

Vare sig det låtarna är sjuttiotalsfuzziga eller har dansbandsstuk så passar han alltid på att slänga in lite folkmusikskalor här och där i dem. Jag värjer mig mot det.

Tycker det låter påklistrat, som ljudet av beräkning. Inte för att folk verkar bry sig. Det är ju sommar och de skiter i vilket bara de får rocka. Folk tränger sig ideligen förbi för att ta kort med sina mobiltelefoner och tanterna och farbröderna vickar på höfterna runt omkring.

Dessutom är han ju gemytlig, Kalle.

Och pratar på den gemytligaste dialekten, näst finlandssvenska. Heja Leksand.

När bandet avslutar sin korta spelning med ”Koppången”, skriven av brorsan Per-Erik, tänker jag först att det här är, äntligen, en låt som helt saknar beräkning.

Då smyger Patrik Isaksson från kulisserna för att sjunga den. Jag gillar verkligen inte Patrik Isakssons sångstil, den är som ett dåligt boxvin - vaniljigt insmickrande, söt och utan större finess.

Mer läsning

Annons