Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kamchatka och Mojobone – två uttrycksfulla band

Annons

Det är en sak att säga att man levererar samma prestation inför tiotusen personer som inför tio, en annan att leva upp till det. Per Wiberg är äkta i sin musikaliska passion och lyser av samma glöd inför det dussinet skallar som samlats kvällen till ära som han gör under arenaspelningar med Opeth. Det samma kan sägas om kollegorna i Mojobone, med trumslagaren Marcus Källström som starkaste kort. Mannen i fråga grimaserar i takt med cymbalslagen och tycks inte känna till någon bättre upplevelse än att veva med trumpinnar i goda vänners lag.

Skillnaderna mellan det tidiga materialets tillbakalutade bluessväng och de nyare låtarnas doom metal-tendenser skapar en skön variation i framträdandet, som binds samman av de rena tonerna i Wibergs klassiska hårdrocksröst. När en tyngre bit som ”Walking level” följs upp av melodidrivna ”The peacemakers” framträder aktens bredd i all sin tydlighet.

Det finns ett engagemang i musiken som är lätt att dela med bandet i rollen som åhörare och många refränger lever kvar i öronen efter att manskapet lämnat scenen.

Varbergstrion Kamchatkas ljudmönster är svårare att få grepp om.

De fritt flödande låtarna är väldigt tuffa för stunden, men så fort de lämnat en står man kvar utan möjlighet att kunna nynna fram ens tio sekunder av vad man just hört. Sådant är dock jammandets natur till stor del, och det som herrarna levererar i stunden är många gånger av större värde än de tuggummislingor som tenderar att dröja sig kvar när mer konventionella orkestrar sammanträder. Med sin progressiva grund erbjuder konstellationen imponerande instrumenthantering som lockar en att titta lite extra noga på vad som försegår. Att hålla blicken fäst är dock allt annat än lätt då gitarristen Thomas ”Juneor” Anderssons minspel är en hel show i sig. I likhet med Mojobones uttrycksfulla trummis lirar Juneor lika mycket med ansiktet som med händerna, och hans uppenbara njutning är högst smittsam.

Då den samme även står för fantastiskt svamligt mellansnack, som till slut får trummisen Tobias Strandvik att uppmana till tystnad, är det svårt att inte bli förtjust i den härliga skäggsamlaren och dennes oberäkneliga trio.

David Jannati

Mer läsning

Annons