Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kändiskvartetten stod för mer än bara stjärnglans

Annons

Att se norska Svölk framföra sin energifyllda hårdrock inför en jobbtrött fredagspublik är betydligt mer givande än det skulle kunna vara. Den lama responsen bandet möter skulle knäcka de flesta och få dem att sluta anstränga sig efter ett par låtar, men i det här fallet rör det sig om proffs. Leadgitarristen tar det hela med ro, luktar sig själv i armhålan och poserar bredbent intill sin sexsträngskollega. Duons synkroniserade mustascher och välansade hjälmfrisyrer speglas i musiken de framför på ett ypperligt sätt.

Det erbjuds svängig skrevrock, framförd av män som gärna svänger med skrevet. Eller ja, samtliga utom basisten bör man nämna. Han står parkerad bakom kollegorna under hela setet, spelar stelopererad och gömmer sig bäst han kan. Karisman som resten av gänget besitter räcker dock långt. Manskapets låtar må inte fästa sig i minnet, men som upplevelse aktad är Svölk svårt att glömma bort.

Huvudattraktionen har det betydligt lättare för sig att få fram folk till scenkanten. Det råder ingen tvekan om att namn som Tim ”Ripper” Owens (sångare i Judas Priest under åren utan Rob Halford), Andreas Kisser (Sepultura) och David Ellefson (ursprungsmedlem i Megadeth) bär attraktionskraft. Trumslagaren Ray Mayorga, med tidigare åtaganden i Soulfly och Stone Sour, må med sin (jämförbara) nykomlingsstatus inte vara lika högt aktad, men han bevisar snabbt sitt värde. Hail! som den samlade kvartetten kallar sig är alltså ett coverband vilket ägnar lika mycket krut åt att tolka material av medlemmarnas andra akter som att hylla sina förebilder.

Inledningen med Motörheads ”Ace of spades” är det närmaste fusk man kan ägna sig åt i ett dylikt sammanhang. Åhörarskaran tänder till direkt, och brinner därefter med en stadig låga. Efter att ha följt upp med Sepulturas ”Territory” och Megadeth-klassikern ”Symphony of destruction” är standarden satt, detta är mer än ett försök att göra enkla pengar på en enkel syssla. Ripper gör underhållande insatser vid mikrofonen, hans Udo Dirkschneider-imitation under Accepts ”Balls to the wall” består till exempel av ett fokuserat gnällande som inledning på varje refräng varpå han sjunger som vanligt. Alltså existerar det åtminstone en rockstjärna som vet sina begränsningar.

Mer läsning

Annons