Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kaptenerna Zia och Andersson räddade Diggiloobåten från att kantra

Diggiloo är numera ett gigantiskt, påkostat jättefartyg som lägger till i hamn efter hamn. Farhågan var att publiken skulle bevittna en proffsig, men själlös rutin. Ett fartyg som ståtligt, men intetsägande, sakta, gled förbi.

Annons

Diggiloo (Thomas Di Leva, Jessica Andersson, Ace Wilder, Oscar Zia m. fl.)

Högbo Bruk, Sandviken.

19 augusti 2016.

Betyg 2 av 5.

15 minuter in i showen blir jag rädd att mina farhågor är på väg att besannas. Ace Wilder och Medina dansar och sjunger ett par låtar samtidigt som publiken sjunker ihop mer och mer på sina stolar.

Sedan dök plötsligt Thomas Di Leva upp från ingenstans.

”Nyss ankommen från rymden”, som han säger, och plötsligt rätar publiken på sig i sina pinnstolar och sjunger med för första gången. Välkommen hem till Gästrikland Thomas.

Men de två i gänget som imponerar mest är, utan konkurrens, Oscar Zia och Jessica Andersson.

Oscar Zia, som knappt var född när det här fartyget gled iväg för första gången höjer genast ribban när han tar mikrofonen och börjar prata.

Många av de äldre i publiken har händelsevis aldrig hört talas om honom men han har en slags självklar charm och karisma som få andra artister har. Lite som Eric Saades spjuver till lillebror – den som föddes med all personlighet. Han sjunger dessutom helt okej.

Jessica Andersson å andra sidan har så mycket erfarenhet att det är nästintill oförskämt.

Och det syns.

Hon står för övrigt för kvällens två solklara toppar när hon tolkar Håkan Hellströms rasande vackra ”Valborg”och The Arks arenakänga ”Calleth you cometh I”.

Den som får överlägset längst tid vid micken är Sveriges kändaste person, som ingen vet vad han heter: Per Andersson.

Jag har i skrivande stund inte bestämt mig om jag avskyr eller älskar den gladlynte göteborgaren. Men det är trots allt befriande att han inte gör någon hemlighet av att det är trams han sysslar med. Som när han dansar runt med en uppblåst Barbara eller klär ut sig till Thomas Di Leva. Frågan är om det finns någon annan komiker som tramsar lika bra som Per Andersson.

Minst tid vid micken får Lindas Pritchard, vilket egentligen är synd. Hon är den kanske minst kända i ensemblen men det märks att det finns en skicklig artist gömd där inne. Men den här kvällen hade publiken lika mycket nytta av hennes närvaro som Lasse Holm har av sina bröstvårtor. Den enda gången hon fick scenen för sig själv var dessutom när hon sjöng tidernas mest överskattade låt ”Purple rain”.

Di Leva då?

På många sätt känns det som att han obekymrat står på sidan av och kör sin egen grej.

Stämningen förändras när han stilla berättar om hans kärlek till David Bowie, hur hans idol hjälpte honom när han som barn blev mobbad, och sedan sjunger ”Life on mars”. Då når han fram på ett sätt som ingen annan artist är i närheten av.

Det är tydligt att orden faktiskt betyder någonting. Det märker publiken och han belönas med kvällens ärligaste applåd.

Därefter levererar Magnus Carlsson ett hop med Alcazar- och Barbadoshits och plötsligt blir det hela en själlös rutin igen.

När sedan Medina och Lasse Holm bestämmer sig för att dra av en märklig version av tidernas näst mest överskattade låt, Van Halens ”Jump”, funderar jag starkt på att vandra bort till alpackorna, ett par hundra meter bort, och låta dem spotta mig hårt i ansiktet ett par gånger.

Att recensera detta jättefartyg som kallas Diggiloo är inte lätt. Om fartyget styr mot solnedgången och succé eller mot klipporna och fiasko beror helt och hållet på vem som står vid rodret.

Oftare än sällan är visserligen Diggiloo på väg mot fiasko, men då tar kapten Zia eller kapten Andersson över styrningen och fartyget sätts på rätt kurs.

Samtidigt, ute till havs, ligger Thomas Di Leva på en stilla flytande flotte, tittar upp mot stjärnorna och längtar hem. Upp till rymden.

Mer läsning

Annons