Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klas har sitt drömjobb

/
  • Albumdebut. Klas Toresson från Årsunda är 29 år, jazzsaxofonist och heltidsmusiker. Nu släpps hans albumdebut i eget namn.
  • Ett av stamhaken. Vasastan är den del av Stockholm där Klas känner sig som mest hemma. Det har ett lugn över sig trots att det ligger mitt i stan. Här finns också replokalen. Och de bästa fiken.

Klas Toresson från Årsunda har det där jobbet som de flesta bara drömmer om. Han försörjer sig som musiker.


Nu släpper han sitt första soloalbum. Sitt statement.

Annons

Stockholm blåser sval jazz alldeles av sig självt när jag och Klas Toresson träffas där i ett gathörn på Kungsholmen. Himlen är grå men det är varmt i luften för att vara januari.

Och änglarna blåser så hårt genom tvärgatorna att vi flyr in på ett bagelhak och sjunker ner i varsin skön röd sammetssoffa. Klas Toresson börjar berätta om första gången han hörde jazzsaxofonisten Albert Ayler. Det var på jazzgymnasiet i Gävle och det var Klas saxlärare som spelade upp det för honom:
– Jag kommer fortfarande ihåg allt. Hur det kändes. Hur högtalarna såg ut. Hur hela rummet såg ut, precis allt. Det var en helt ny ljudvärld, det bara… (Klas slår ett slag genom luften med näven). Ytan var liksom ful och brötig, men det fanns en skörhet i hans sätt att göra det på. Jag tyckte om det direkt.


Klas Toresson blev jazzsaxofonist.
Men det var faktiskt nära att han slutade spela saxofon långt innan dess. Runt 1992, när han var i trettonårsåldern. ”Då lirar man ju fotboll och sånt”, förklarar han. Men ödet ville annorlunda. För en dag mitt i den där fotbollsåldern ringde en av jazznestorerna i Sandviken, Bertil Fält, och sa att det fanns en plats ledig i ungdomsstorbandet Sandviken Small Band och undrade om inte Klas kunde hoppa in.
– Jag trodde det var ett skämt, säger Klas.

Och han verkar helt uppriktig när han säger det:
– Sandvik Small Band var ju så jävla grymma! Jag tyckte det kändes helt övermäktigt.



De lyckades i alla fall övertala Klas att börja spela i bandet. Och där, i de yngre tonåren, började han samla på sig spelrutin.


I dag är han engagerad i en rad olika konstellationer, alltifrån mindre folkjazzband till Ray Charles-tributband och storband. Utöver det gör han också andra typer av frilansjobb, han nämner engagemang på Wallmans nöjen och i ”Idol”-orkestern:
– Waterloo-saxen, när de körde ABBA-tema i ”Idol”. Det var jag som spelade den! Men det är det ju ingen som vet, ler Klas.


Jag undrar om det inte blir svårt att hålla reda på var han är och vilka låtar han ska spela i vilket sammanhang. Men det är tydligen inga problem alls. Bara det att när det är väldigt mycket olika saker på samma gång så kan det bli lite svårare att fokusera.
Och inflödet av jobb kommer väldigt ojämnt. November och december var vansinnigt fulltecknade, säger Klas. I januari har det inte hänt någonting. Men han har lärt sig att hantera tillfälliga ledigheter.
– Man måste vara lite galen för att ha det här jobbet, alla skulle inte palla med det. Tidigare blev jag orolig när det inte kom några jobb, men nu tänker jag bara att det kommer lösa sig, säger Klas och verkar trygg som en zenbuddist.



– Nu i januari när det inte hänt så mycket så har jag uppskattat att bara vara ledig. Annars brukar jag sitta i replokalen och öva. Det är bland det roligaste som finns, jag kan sitta där i fyra-fem timmar och inte ens märka att tiden går. Det finns något meditativt över det där.


I dagarna kommer Klas egna album ut, det som han har spelat in med sitt eget handplockade band. Det verkar som att det skapades utifrån ett inre behov. I den här myllrande frilansfloran av uppdrag och bandkonstellationer där Klas ingår så ville han göra något som var helt och hållet hans grej. Hans ”statement”, som han säger. Och det var också det som kom att bli titeln på albumet. ”Statement”.
Den låter cool och soft. Klar i konturerna, visst. Men avslappnad. Lite som Klas är själv verkar, tänker jag, och han bekräftar genast tanken:
– Jag tror att man har ett musikaliskt språk i sig, precis som man har ett verbalt språk, säger han.
– Jag är från Årsunda, så det skulle förmodligen kännas konstruerat om jag försökte låta som jag har hård storstadspuls. Men den här skivan känns väldigt mycket som mig. Det är en ärlig bild av min inställning som musiker.


Kanske är det så enkelt som Klas säger:
– Man måste spela det man tror på.
– och nu kommer Årsundakillens skivdebut
Perfekt på cocktailpartyt!

Mer läsning

Annons