Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klen Idolkavalkad på Läkerolen

/

Annons

 Sveriges största musikprogram på tv, i alla fall enligt Peter Jihde, ger sig ut på vägarna efter att tv-kamerorna har stängts av. En rad intressanta frågeställningar dyker genast upp – med all rätt: Håller en intensiv tvåtimmarsshow med närmare ett dussin av Idolartisterna hela vägen? Varför får vinnaren Jay Smith dela scen med kollegor som är flera klasser sämre i tonsäkerhet? Orkar Sveriges nya Kikki Danielsson, mediagnällspiken Andreas Weise prestera på scenen i och med att han dansar i otakt i Let’s Dance parallellt som han är ute med turnén?

Självfallet är det här ett gigantiskt spektakel, en megaproduktion, en fantastisk happening för många minderåriga kids som inte har fått så mycket referensramar än.
Carin Da Silva är konferencier under showen där ojämnheten är påtaglig. Sassa Bodensjös rockröst slår efterföljande Elin Bloms snedsång ordentligt. Det är ett mysterium, att en tjej som sjunger så svagt och falskt att hon inte platsar på topp tio en karaokelördag på Bilagan får åka runt på Sverigeturné.

Linda Varg är ett välkommet avbrott i coverdjungeln då hon framför en egenskriven låt som doftar soft amerikansk västkustrock. Hon och Linnea Henriksson sjunger så pass bra att det vore synd om de hamnade i köpcentrumssvängen såsom många Idoler.

De nyktra kidsen på den halvfulla parketten jublar när flickfavoriten Olle Hedberg gör sin obegripligt, stelopererade version av U2:s Beautiful Day. Skulle Bono höra det här skulle han gå ur Amnesty International och döpa om U2 till M16.
Ändå får Olle enorma applåder, fastän tjejerna före förtjänade det bättre.

Ja, det är en musikalisk buffé som är illa ihopsatt.
Förutom några ovannämnda är tvåan Minnah Karlsson och vinnaren Jay Smith väldigt starka i låtar som Always On My Mind och Like A Prayer som möts av ett öronbedövande jubel direkt i introt.
Att de får så lite plats för att det ska vara så mesigt demokratiskt gör att det blir slagsida på den här skutan.

Nä, med gott samvete hade man kunnat plocka bort hälften av artisterna och koncentrerat sig på russinen i kakan.
Norske Geir och Kikki Danielsson.... förlåt, Andreas Weise är några av dem som borde strukits så Jay och Minnah hade fått bre ut sig mer.
Weises stela staccatosång i souliga loungesånger är en skymf mot hela croonergenren, jag sekundärskäms på läktaren. Naturligtvis gnäller han på Let’s Dancejuryn från scenen.

Nä, det här konceptet blir alltför mycket glättig, själlös yta och för lite djup.
Men det gäller att mjölka kassakon medan mjölken är färsk, eller nåt.

Erik Süss

Mer läsning

Annons