Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klubb Tupelo lyckas alltid boka rätt

/

Det roliga med Klubb Tupelo är att de lyckas boka så rätt band.
Francis, exempelvis, är ett kalasbra band som bokstavligt talat står en rätt upp i ansiktet i form av att den bästa sångerskan jag hört på väldigt länge klänger både på bandkamrater och på folk i publiken.

Annons

Tom Waits känns självklar att nämna i sammanhanget och faktiskt även Karin Dreijer Andersson. Teatraliska utsvävningar från bandet med sångerskan i spetsen gör tillsammans med det starka låtmaterialet och det underbara bettet i gitarrsoundet spelningen fulländad. Trallskråliga låtar som ”Bad to the bone” och ”Beat, beat, beat” görs det alldeles för få nu för tiden. Det är fruktansvärt svängigt och riktigt, riktigt bra.

Då Francis hade väldigt skarpt ljud rakt igenom har Dedam lite mer otur och till en början är ljudet rätt dåligt och förvånansvärt icke-högljutt. Man saknar lite av det riktiga trycket i ljudbilden som Francis hade även fast Robert Hansens basspel väger upp en hel del. Jani Lehtinens sång är i kväll tyvärr inte heller lika bra som på gruppens inspelade material.

I spelningens slutskede när de sistnämnda två delar mikrofon och Jani och Olle Hedenström bluesar loss ordentligt på sina gitarrer och wah wah-pedaler är även Dedam riktigt bra. Allt känns som det ska göra på en rockklubb.

Mer läsning

Annons