Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kött i högtalarna med Last View

Att Uppsalas Ophilia redan som andra låt drar av en Norma Jean-cover säger ganska mycket om bandets inriktning.

Annons

De blandar upp den meckigare delen av amerikansk screamo med sköra stunder av lugn i ett ganska typiskt kontrastbygge. Det som saknas i låtarna är höjdpunkter, många gånger upplever man att det kaotiska uttrycket bygger upp inför en storm som aldrig släpps lös. I brist på fästande musikstycken är den mest minnesvärda sekvensen när den ena gitarristen mitt i allt greppar en tamburin och bankar den fördärvad.

Örebrokvintetten Of Humanitys Demise framstår inte heller som riktigt färdigutvecklad. Killarna har plockat de mumsigaste bitarna ur deathcore-kakan och varvar breakdowns med gitarrsolon utan att foga med mycket däremellan. De beståndsdelar som materialet utgörs av är dock av hög kvalitet, särskilt leadgitarristen glänser i sina soloutflykter. Självsäkerhet och entusiasm utstrålas av hela gänget och det är uppenbart att vi denna kväll endast ser början på vad som kan komma att bli en kraft att räkna med.

Uppskattningsvis 80 procent av den ungefär hundrahövdade publikskaran tycks vara nybörjare i sammanhang med mosh-pit inblandat. Det blir som allra tydligast när Last View startar en wall of death som på alla sätt och vis går tamt till men ändå slutar upp med att två lättviktare brottas på golvet och får säras på. Denna pinsamma incident lyckas dock inte ta musten ur Stockholmsgruppens framträdande, vilket präglas av ett köttigt ljud som lutar sig mot killarnas death metal-influenser. Med en intensiv scennärvaro gör Last View arrangemangets starkaste gig.

Kvällens arrangörer Ink Stained Promises dras dess värre med en lite underlig publiksituation som tycks prägla killarnas insats. Den vänskapliga vibben som vanligtvis infinner sig frammanas aldrig och med detta saknas även spontanitet. För många samt för långa pauser mellan låtarna bidrar även till att den stämning som byggs upp hela tiden ebbar ut. Då fokusen vänds inåt snarare än utåt uppe på scenen får i vilket fall själva låtarna rätt lyster. Det inledande riffet i Vita är exempelvis en fröjd både att höra och att se spelas.

David Jannati

Mer läsning

Annons