Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kraniumsplittrande toner

/
  • STENHÅRT. Anger Burnings tidseffektiva 15-minutersuppvisning som följer är stenhårt från början till slut, med undantag för en paus då basisten Simon ringer upp sin flickvän för att gulla lite.

Annons

Det är först efter att Inavel hunnit halvvägs genom sitt set jag accepterar faktumet att det är Ced från Anger Burning som sitter på Alftabandets trumpall. Med tvättat hår och brist på alkohol i blodströmmen är killen en ny människa samt en fenomenal trummis som driver bandets medryckande kängpunk med sin varierade teknik. Ett mått av hårdrocksinspiration kan skönjas i de lättillgängliga låtstrukturerna och det spröda gitarrliret, som dess värre inte alltid går hem. Grottmansbrölet till sång är coolt men skulle ha låtit ännu bättre med lite uppvärmning, då rösten tappar styrka under spelningens gång.

Anger Burnings tidseffektiva 15-minutersuppvisning som följer är stenhårt från början till slut, med undantag för en paus då basisten Simon ringer upp sin flickvän för att gulla lite. Utöver det hjärtevärmande Discharge-dyrkandet bjuds det även på en väldigt sexig cover på Black Sabbaths War pigs som visar upp vokalisten Vidar från dennes råaste sida.

Redan under Uppsalakvintetten Immaculates soundcheck är publikresponsen stor. En kille hoppar nästan av stolen när sångaren Mika Eronen värmer upp de högre tonarterna. Det är även intressant att iaktta skillnaden i noggrannhet mellan detta thrash metalband och de föregående punkgängen, Immaculate skruvar på ljudinställningarna längre än Inavel spelar. Betalar av sig gör det i vilket fall, manskapet låter grymt när det framför sin (för en svensk akt) originella blandning mellan tysk åttiotalsondska och Agent Steels mest smittsamma partier.

Stockholms Headed For Disaster avslutar kvällen storstilat med sin oefterhärmliga crossoverthrash, kläckt som ett resultat efter en otrohetsaffär mellan skateboardkultur och skrevfrämjande rock’n’roll. Frontmannen Black Dionysos är tillfället till ära utklädd till sångaren i Ghost, komplett med smink, kåpa och improviserad ockult hatt. Den samme håller igång med spasmatiska dansmanövrar som likt en farsot sprider sig till publiken.

Under höjdarstycken som Abundance of stoke och Work/Slave vill man krympa bandet med strålning och borra upp skallen så att de kan bo i ens kranie och spela live konstant.

David Jannati

Mer läsning

Annons