Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Ett farväl från det sista (?) riktigt stora svenska bandet

/
  • Under söndagskvällen la Kent ut en video som gjorde klart att Kent går i graven 17 december – bandet bekräftade under måndagen.

Annons

Jag lämnade Kent bakom mig i samband med ”Tillbaka till samtiden” 2007. Det här med att de plötsligt ville vara Depeche Mode fungerade inte på mig vid tiden och jag återvände aldrig riktigt till Eskilstunabandet även om enstaka låtar tilltalat mig sedan dess. För mig sträcker sig bandets storhetstid 1997-2005 – från ”Isola” till ”Du & jag döden”. Jag är väl medveten om att det finns folk därute som aldrig lämnat Kent bakom sig och jag är också väl medveten om att Kent fångat in nya generationer sedan jag själv valde att gå vidare. Det är ett band med ett enormt följe och med det är Kent smått unika som det ser ut idag.

LÄS MER: Kent: "Sista albumet"

Flaggan har vajat på halv stång i sociala medier sedan Kent körde ut det mäktiga och nostalgifyllda klippet med budskapet ”Sista albumet, sista turnén”. Det här är en sorg för många med mig. 13-årige Simon är den version av mig själv som sörjer allra mest – det var han som fick upp ögonen för ”Vapen & ammunition” och sedan köpte även ”Hagnesta hill” och ”Isola”. De tre första fullängdsalbumen jag ägde – innan dess hade jag bara singlar i kategorin Bomfunk Mc:s, Prodigy och Eiffel 65. Jag brukar säga att Kent och Nirvana var min inkörsport till musiken bortom Magnus Uggla och Aqua. Jag står i skuld till Kent för uppvaknandet, utan tvekan.

Med det sagt om min personliga relation med Kent - det är något helt annat som gnager i mig i och med bandets avsked. Jag har tänkt hela måndagen kring vilket band som skulle kunna vara Kents arvtagare och jag har gått bet. Det är tomt. Ingen står på kö för att träda in i deras ställe. Kent lämnar ett tomrum efter sig, det kommer att saknas ett band som gör musik som faktiskt känns men som ändå lyckas nå ut till miljoner.

LÄS MER: Kent går i graven – sista turnén till Gävle i november

Det hela är inget annat än logiskt. I toppskiktet av det svenska musikundret trängs soloartisterna och bandens frånvaro från Spotifys topp 50 är ett led i musiksfärens fokus på personkult framför musik. Ett band som skapar fantastisk musik tillsammans är tyvärr inte lika intressant som en soloartists lunch på Instagram. Band kommer i framtiden som bäst husera i det semipopulära skiktet strax under de riktigt stora. Kent kan mycket väl vara det sista riktigt stora svenska bandet.

Givetvis hoppas jag att jag drar i för stora växlar. Någonstans finns ändå hoppet om att ”bara man är tillräckligt bra så går det att slå stort” kvar. När jag skriver detta finns dock inget band på svenska topp 50 och bara Coldplay på den internationella motsvarigheten – om nu inte houseduos ska räknas in.

LÄS MER: Kent tar farväl med album och turné

Nåja, det svider att Kent tar farväl. Rent historiskt, om man ser till den svenska marknaden och därmed tänker bort till exempel Abba, så är det nog bara Gyllene Tider som kan mäta sig med Kent om musik hade varit en tävling i popularitet. Rätta mig gärna om jag glömt något väldigt essentiellt band som haft sitt fokus på den svenska publiken. Inga jämförelser i övrigt mellan Gyllene Tider och Kent för den delen – de är varandras motpoler. Om Gyllene Tider var sommaren och verklighetsflykten så har Kent varit höstens vemod, vinterns kyliga bisterhet och vårens hoppfullhet på en och samma gång. Kent har alltid sjungit om det verkliga Sverige, vardagen och ångesten. Det finns inte en jävel som har tid att gå och fiska eller bada naken på Sergels torg egentligen. Det har Kent varit en ständig påminnelse om under sin musikaliska gärning och det tycker jag vi ska tacka dem för.

Mer läsning

Annons