Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Jag bjöd David Bowie på en halv banan

/
  • Till vänster i bilden syns undertecknad som 20-åring vid tiden för mötet med Bowie. Bilden på Bowie är en arkivbild från samma år.
  • Bowies autograf och tack för den halva bananen (och kanske trevliga resesällskap?) i mitt interrailhäfte.

Arbetarbladets mångårige medarbetare och vinexpert Sune Liljevall gjorde en flera timmar lång resa med David Bowie 1973. Men han kände inte igen honom.

Annons

Någon gång måste det offentliggöras. Även om någon kanske tycker att det är lite vanvördigt just nu. När personen för mitt avslöjande precis tragiskt har avlidit.

Men nu ska det sägas rakt ut: Jag har bjudit David Bowie på en halv banan. Ja, ni läste rätt: en HALV banan.

Det är inget jag är vare sig särskilt stolt eller skamsen över.

Men en halv banan fick stjärnan när han lystet tittade på min fruktpåse.

Det hör dock till saken att jag inte visste att det var superstjärnan som jag bjöd på den halva frukten på tåget mellan London och Paris i september 1973.

Men vi tar det från början.

Den här storyn har jag aldrig förrän på senare tid berättat utanför den närmaste vänkretsen, men ändå har den fått viss spridning. I stort sett årligen har för mig okända personer kommit fram och frågat: Visst är det du som bjudit David Bowie på en halv banan? Hm, jo, så är det nog…

Sedan har de väl skrutit med att de minsann känner en som bjudit David Bowie på en halv banan… Kan jag tänka.

Det här är upprinnelsen till bananepisoden. Jag och min kompis var 1973 ute och tågluffade. Jag var då 20 år. David Bowie 26.

Jag och kompisen, vi kan kalla honom Mats (eftersom han heter så) hoppade på ett tåg från London mot Paris en eftermiddag i början av september. Vi hittade en ledig kupé med skjutdörr och drapperi där vi trodde att vi ostört skulle kunna sitta och läsa under de timmar som resan skulle ta. Men plötsligt slets dörren upp och två gängliga, bleksiktiga individer av såväl kvinnligt som manligt kön äntrade vår kupé.

Lite skumma såg de ut. Bleka, minns jag. Och med håret på ända. Med hippielika, lite lurviga, afghanvästar, om jag minns rätt. Knarkare?!

De två satte sig mitt emot oss.

Vid tillfället läste jag Bulgakovs underbara satir Mästaren och Margarita, vilket den gänglige mannen uppmärksammade och kommenterade något i stilen: A fascinating book, one of my favorites…

Då blev jag lite imponerad. Den något egendomlige tycktes ändå ha god litteratursmak. Det vill säga likartad min och några andra väl rekommendabla böcker kom på tal.

Efter det var isen bruten och vi samtalade med paret om ditt och datt, sannolikt även om musik, dock inte om Bowies då det inte var min kopp och te vid den tiden då svensk progg, blues och folkmusik främst gällde för mig.

Sedan var det dags för Mats och min fruktstund. Frukt var bra att ha med under resorna när man blev sugen på nå’t. Det hade vi erfarit under de hittills tre interrailveckorna. Det gängliga paret tycktes dock inte ha någon matsäck med sig. Tågamatörer, tänkte vi (kanske).

Den bleksiktige och gänglige stirrade dock lystet på min fruktpåse när jag tog fram den. Jag kunde därför inte annat än att fråga: Do You want a fruit?

- Yes, please a banana, svarade han till mitt förtret. Hade ju bara en banan, den enda frukt som skulle mätta lite under resan. Så jag gjorde en kompromiss och svarade: Okej, You got half of it!

Han tog tacksamt emot frukten. Huruvida han bjöd sitt kvinnliga sällskap på sin halva halva banan uppmärksammade jag aldrig.

För att nu göra en kort historia lång så gick jag efter fruktstunden på toaletten, då vi snart skulle vara framme i Paris.

På vägen tillbaka i tågkorridoren uppmärksammade jag att några unga personer stod utanför kupén och jag hörde någon av dem säga: Bowie is in there!

Va, Bowie!?!? Och i samma stund som jag öppnade kupédörren så slank ett par-tre ungdomar in och sträckte fram lappar och bad den gänglige om en autograf. Sedan spred det sig i tåget och några ytterligare personer kom in och bad – den nu också för Mats och mig uppenbarade popstjärnan – om namnunderskrifter, som han vänligt levererade.

Hjälp! Minns jag att jag (nog) tänkte. Här har vi suttit och småpratat med stjärnan som om han var vilken bleksiktig, magerlagd yngling som helst…

Efteråt förstod jag att det nog var väldigt skönt för honom att vi inte var några hängivna fans, som kände igen honom trots att han vid tillfället var utan sitt Ziggy Stardust-smink och fantasifulla scenmundering. Vi kunde ostört, otvunget och jämlikt, dela kupé och samtala om allt möjligt.

I Paris sa vi hej då. Men innan hade jag och Mats också fått autografer i våra interrailhäften. Thanx! Bowie, skrev han.

Trevlig kille. Men så hade han ju också blivit bjuden på en halv banan.

Och ikonens dödsbo kan vara lugnt. Jag tänker inte hävda någon indexuppdaterad ersättning för min vid tillfället generösa gåva.

Mer läsning

Annons