Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krunegård lurar sig själv till succé

/
  • Inte helt själv. Mauro Scocco är en av producenterna som medverkat på skivan.

Två färdigskrivna soloalbum slängdes bort. Nu har Markus Krunegård släppt självcensuren och förlöst sig själv i två nya album:

– Jag har känt mig ostimulerad, säger han.

Annons

Med en brist på självcensur att jämföra med artister i exil har Markus Krunegård flytt in en studio med Mauro Scocco i södra Stockholm.

När han blekhyad nu släpps ut tre månader senare är det med två album. 26 låtar. Från Scoccos mullrande 80-tal till Storbritanniens raka popromantik.

– Att byta fokus är ett enkelt sätt att undvika självkritik. Solokarriären känns fortfarande som en kreativ fristad trots att det har blivit det mest framgångsrika jag har gjort. Är det någon gång jag borde ha drabbats av prestationsångest så är det nu, säger Markus Krunegård, och fortsätter:

– Jag har känt mig ostimulerad. Man vill sätta upp målsättningar som känns fräscha och i bästa fall lite skrämmande. Men det är också förlåtande om du bestämmer dig för att skriva 35 låtar, du kan alltid skära ned det till tio låtar om det inte håller. Jag har lurat mig själv på ett lyckat sätt.

Prestigelöst samarbete

Mauro Scocco förklarar inspelningsprocessen:

– Markus dricker nåt finskt kaffe han alltid har med sig i en omärkt påse och är rätt speedad under inspelningarna. Vilket passar mig utmärkt då jag också gillar att arbeta snabbt och på inspiration snarare än att sitta och programmera en hi-hat i två dagar, berättar han.

Markus Krunegård skrattar:

– Han är likadan, han ska inte säga något! Jag ser det som något positivt att jobba fort. Det svåra är att få första anslaget, första idén eller känslan. Ska man spela in 30 låtar får man se till att ha lite bråttom också. Det klaffade väldigt bra att jobba med Mauro. Det var ett roligt och prestigelöst samarbete. Vad han har lärt mig? Att ta en sexa whiskey till varje öl.

Albumen är helt fristående, vad skiljer dem åt?

– ”Prinsen av Peking” är lite lyxigare, lite dyrare. Storbolagspop i bra bemärkelse. ”Lev som en gris... ” är mer suggestiv, mastig, långdragen och dansant.

Du skrev två soloalbum som aldrig släpptes?

– Ja, det stämmer. Det kan vara läskigt att jobba solo istället för i grupp. Men de var på engelska också och föll på det greppet, eftersom Laakso är på engelska. Men det fanns ett intresse för att jobba själv. Jag gillade att vara ensam när jag var liten. Man kan säga att min solokarriär är återknuten till Markus, tolv år. Någon kompis ringde: ””Ska vi skoja?”. ”Nej, jag måste skjuta med en tennisboll på ett elskåp i fem timmar”. Och det var fan det roligaste jag har gjort också.

Mer läsning

Annons