Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lady Gaga

/

Annons

Det var länge sedan ett albumsläpp föregicks av en sådan massiv mediekampanj som den som banat väg för Lady Gagas andra “riktiga” platta. Kontroverserna, livefilmen, redaktörskapet för Metro och det tidiga Spotify-släppet. Det är bara att buga sig för en marknadsföringskampanj utsökt väl genomförd.

Skivan bjuder naturligtvis på magnifik galenskap från omslaget – med Gaga-huvud och motorcykelkropp – till en samling låtar som får uttrycket splittrat att förefalla otillräckligt. Det känns som om hon tagit hela 1980-talet, malt ned det och presenterat resterna 2010-talstappning.

Inga influenser är omöjliga att förena. Att göra Springsteen- och Bon Jovi-rock i elektronisk discotappning i “Hair” eller rabbla obegripligt på tyska i “Scheiße” är bara naturligt i Gagas värld.

Allra bäst är hon när hon släpper på det sökt artificiella och låter sin egen röst stå i första rummet, som i “You and I”, en hårdrocksballad som inte hade skämts för sig på Guns & Roses “Use your illusion”-plattor.

Det kan tyckas att det är märkligt att sätta en trea i betyg på en platta som är så “hata eller älska” till sin karaktär. Faktum är att jag älskar Gagas koncepttänkande, “freak power”-budskap och galenskap. Hon har en fantastisk förmåga att skapa hits men samtidigt är det väldigt tydligt att låtarna gör sig bäst en och en och inte i albumformat.

Ralph Bretzer

Mer läsning

Annons