Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Linda Gail Lewis bjöd på bästa boogien

/

När Linda Gail Lewis kommer in med handväskan på scen och slår sig ner vid pianot, ser hon inte ut som en svängande artist. Men skenet bedrar.

Annons

Trots att hon är en av traktens flitigaste artister, har jag fram tills nu lyckats missa henne. Hon är bäst under denna boogie woogie kväll, både i sitt inledande segment – där hon bland annat hyllar brorsan Jerry Lee Lewis – och som sångerska i extranumret, när samtliga artister kommer in på scenen.

De andra, som växlar vid pianot, är Johan Blohm, Janne Lucas Persson och Geraint Watkins. Janne Lucas Persson visar att han kan betydligt mer än sin "Växeln hallå", även om han gör en kortversion av den också, efter önskemål från publiken.

Till artisterna spelar samma band kvällen igenom, med den alltid lika sköne Ingemar Dunker på trummor. Skönast är emellertid Geraint Watkins, som nästan är lite väl avslappnad.

Konceptet med flera pianister, som gör en fyra-fem låtar var, bidrar till att saker händer hela tiden, stunderna när tempot saggar är få.

Publiken består av boogie-fantaster, och jag kan inte låta bli att roat se på bänkraden framför mig, hur huvudena gungar fram och tillbaka till rytmen, som en rad med hackspettar.

Micke Finell, hjärnan bakom "A pile of rock", antyder att han hoppas att boogie-festen på Konserthuset blir ett återkommande inslag. Om det blir så är min rekommendation att satsa på en riktig headliner, om ekonomin tillåter. Som det är nu är det ett gäng fyllt av talang, men star quality saknas.

Någon som drar blickarna till sig, så att den inte fastnar på hackspettarna.

 

 

Mer läsning

Annons