Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Liondub gav allt

/

Ibland är tajming allt. Årets varmaste helg, en kroggarderob som gapar tom eftersom nästan alla anländer i T-shirt eller klänning, en publik som törstar efter dansant musik – vad kan passa bättre än Liondub då?

Annons


O’Learys dansgolv fylls från första stabila bastonen från Marko Kattilakoski och förblir ett danspalats tills den sista reggaetonen klingat ut. Nästan halva setet består av nya låtar som livetestas innan stans reggaekungar ska in i studio och spela in nästa skiva. Publiken jublar och klappar efter varje ny låt. Baktaktsgitarristen Lelle Wastesson utbrister flera gånger under kvällen vilken fantastisk publik Liondub har ikväll. Allsång blir det i ”I love reggae music” med uppsträckta händer och en tjej bredvid mig råkar slå ölglaset i min tinning, recensenter lever farligt, hua. Alla instrument utom keyboarden hörs bra, blåssektionen är som vanligt grymt samspelt, rytmsektionen svänger styggt och dubpartierna tar inte över för mycket. Med tanke på att O’Learys källare inte är den lättaste att få bra ljud i låter det ändå förvånansvärt bra. Av de nya låtarna gillade jag ”My one and only” bäst. Nu har jag tappat räkningen hur många gånger jag sett bandet, men den sommarklädda, danssvettiga publiken på ett spillklibbigt dansgolv gjorde denna kväll till en av de mest minnesvärda för min egen del.
Ibland är tajming allt.

Mer läsning

Annons