Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Lyckan är att upptäcka ett nytt band!"

/
  • I VIMLET.
  • HETAST. Englands nya Dusty Springfield, Duffy drog jättemycket folk, vilket ledde till att man kunde göra nya upptäckter på de mindre, mindre trånga scenerna.

Acceleratorfestivalen
Münchenbryggeriet, Stockholm 24-25 juni

Annons

Rockfestivaldagbok Dag ett:
Arja Saijonmaa drar mer folk än Band Of Horses, verkligheten kan vara grym. Ja, Accelerator sammanfaller med ”Allsång på Skansen”-premiären. Skillnaden är att städade barnfamiljer köar halva dagen för att komma in på Skansen, medan popfreaksen kommer minst en akademisk kvart för sent till Münchenbryggeriet.
Innefestivaler innebär frånvaro av tält, råfylla och lerinbakad publik. Folk är antingen råstajlade eller coolt rockiga.
Folkrockaren Johnny Flynn får äran/det otacksamma uppdraget att inleda kvällen. Glesbefolkat, så glest att scenvakterna tar mig efter en minuts fotande. Kameran beslagtas, jag har ingen fotoackreditering. Dålig start för AB:s utsände...
Nåväl, jag möter en Gästrikelegendar i arrangörskretsar; Kungen-Wåhla från Sandviken. Vi gör precis som många andra, hänger i en av de tre barerna – Wåhla dricker vatten, jag tröstar mig med en öl. I pausen efter Flynn letar chefsvakten upp mig och jag får ett visitkort till pressansvarig på Accelerator och en vänlig klapp på ryggen. Schysst, det kanske ordnar sig imorgon. 

I kväll spelar banden bara på en scen, så det blir dödtid mellan akterna och den riktiga festivalstämningen infinner sig inte. Sångaren i engelska Wild Beasts låter som om Bowie har överdoserat på en tub helium. Jag kollar om han har en smurfkostym på sig. Nej, faktiskt inte.
Jag går ut på rökarloftgången. Därifrån är utsikten underbar. Stadshuset tornar upp sig på andra sidan Riddarfjärden, Sergelskraporna syns längre bort och vattnet bort mot Västerbron får en gyllene nyans av kvällssolen. Jag hejar på Ellekari och Leo från The Tiny och vi pratar en stund.
Till Foals gig går jag upp på läktaren, det är svettigt hett däruppe och det är britternas gitarrock på scenen också. 

Men det är ändå Stockholms älsklingar Band of Horses som alla väntar på. Amerikanerna är i samma klass som Midlake, americana med episka klistriga melodier, och det är svinmycket folk fastän de spelade här i våras. Det blir mycket allsång, ”Ghost In My House” blir kvällens höjdpunkt. Halva publiken har samma skogshuggarlook som bandet.
Svettig av innetempen löddrar jag in hela kroppen innan sängdags på hotellet, halkar och omkommer nästan i en tragisk duscholycka. 

Rockfestivaldagbok Dag två:
Nu känns det festival. Fyra scener, en massa veggomat ute i solen och lyxproblemet att inte veta vad man ska gå på för gig – samt beslagtagen kamera igen. Med solen i ögonen poppar Those Dancing Days igång publiken. Tyvärr krockar El Perro Del Mar med Amerikas nutida svar på Spinal Tap; The Brian Jonestown Massacre.
Alla som sett rockumentären ”Dig” vet vilket galet gäng som ska upp på innescenen. Naturligtvis kliver de på försenade, beter sig som om de inte är klara i knoppen och frontande Anton Newcombe visar tydligt att han har galenskap i generna och ett gravt missbruk att hantera. Han förolämpar publiken, skäller på hela bandet (utom världens coolaste tamburinist; Joel), snackar skit om Norge och sin mor samt råmobbar trummisen i bandet. Vi som står längst fram får den där läskiga känslan som kan uppstå när man är ett potentiellt offer för en ståuppkomiker. TBJM:s blandning av psykedelika, shoegaze och indierock fungerar mycket bättre live än på skiva. Och det är spännande precis hela tiden, med galne Anton på scenen går ingen säker.
Sedan händer det där som bara händer på festivaler. Jag ser bara fyra låtar med blue soulstjärnskottet Duffy innan jag vandrar iväg planlöst på grund av att hon bara är en liten prick därframme, 2 800 är en bra publiksiffra. 

På den nya minsta scenen snubblar jag på St. Vincent. Och blir kvar. Kvartetten spelar en underlig blandning av konstpop och rock. Basisten spelar även keyboard och klarinett. Elviolinisten är grym. Men allra, allra bäst är sångerskan Annie Clarke som hanterar sin gitarr som Jimi Hendrix samt har ett pedalbord, nej, förlåt, en hel pedalåker utan like. Om Regina Spektor skulle slå sig ihop med PJ Harvey samt värva Hendrix skulle det kunna låta såhär. Efteråt skyndar jag till merchandisen, men St. Vincent har varken T-shirt eller cd med sig.
Att upptäcka ett nytt band är den stora lyckan med festivaler. Efter St. Vincent hämtar jag mig inte, tycker att andra band är tråkiga och tre timmar senare är årets Accelerator över. Luger har gjort det igen, luskat fram något jag faller pladask för – precis som duschincidenten i går.

Erik Süss

Mer läsning

Annons