Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lykke Li – den ofrivilliga stjärnan

Lykke Li kallas Sveriges nästa stora världsstjärna. Själv rycker hon på axlarna åt all uppståndelse och vänder ryggen åt hyllningskörerna.

Annons

– Min resa handlar inte om succé eller recensioner hit och dit. Jag skiter i det helt och hållet, säger hon.

En helt svartklädd Lykke Li ligger uppkrupen i en soffa på Hotell Lydmar i Stockholm. Hon kommer precis från en akutmottagning där hon har väntat i två timmar på att få diagnosen ögoninflammation. Hon beskriver väntetiden hos doktorn som ”avslappnande”. Kanske ett bevis på hur intensiv cirkusen runt popsångerskan är för tillfället.

I dagarna släpper Lykke Li sin andra skiva ”Wounded rhymes”. Trots att det bara gått tre år sedan debuten ”Youth novels” får man känslan av att Lykke Li själv gjort en långt längre resa än så.

Kan bara rädda sig själv

– Då drömde jag om att någonting skulle komma och ta mig härifrån. Men nu har jag förstått att det inte finns någonting på andra sidan. För mig har den här tiden handlat om ett inre grubbel. En vetskap om att ingenting kan rädda en, man kan bara rädda sig själv, säger hon allvarligt.

Och ”Wounded rhymes” är en mörk skiva om olycklig kärlek, saknad, längtan och krossade illusioner. Ett självbiografiskt nedslag i en olycklig tid i sångerskans liv.

Mår bättre idag

– Det var där jag befann mig. Om jag hade varit lycklig hade jag nog inte gjort skivan just då. Om man är full, mätt och glad finns det ju ingen anledning. Men om man befinner sig i ett mörker vill man ta sig därifrån eftersom man är obekväm. Ett av sätten för mig att ta mig vidare är med hjälp av musik, säger hon.

Hur mår du nu?

– Definitivt bättre än till exempel för ett år sedan. Tiden läker många sår och jag har prioriterat om saker i mitt liv. Som vad man äter, var man sover, vilka man kysser, vilka man umgås med.

Har du gjort fel val tidigare?

– Nej inte fel val, men som alla andra är man ju ung och entusiastisk och väljer känslostormar i stället för att vara rationell eller pragmatisk. Då hamnar man lätt i dramatiska situationer som är hanterbara på film, men som i verkligheten inte är lika lätta att hantera. Det är privata grejer men jag tror att folk fattar och kan relatera.

Du blir väldigt hyllad. Hur hanterar du det?

– Jag kan inte relatera till det. För mig är det en kommers, något som jag inte tar del av.

Hur klarar du det?

– Jag är väldigt tveksam inför det mesta. Jag tycker att det är viktigt att veta vad man ger sig in i och jag litar inte på så många. Det beror på att jag vet att man knappt kan lita på sig själv.

Hon suckar och tittar ut genom fönstret.

– Jag drömmer inte om materiella rikedomar. Det jag strävar efter är total frihet och avskildhet. Jag har inte ett så stort behov av att synas som man kan tro. Hade jag kunnat göra min musik utan att behöva fronta den hade jag nog gjort det. Jag ska försöka komma på en bra lösning.

Som The Knife?

– Jo, fast det funkar inte riktigt med min musik. Men jag har funderat på om jag ska låta en transa göra mitt jobb. Det tror jag hade varit kul att kolla på, säger hon och fnissar.

Mer läsning

Annons