Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marcus Birro på scen är rolig på riktigt

/
  • Marcus Birro är rolig och driver rätt hårt med sig själv i föreställningen ”Att leva och dö som Joe Strummer”.

Annons

Man kan roa sig med att spana efter gamla lokala svartrockare (ungdomar, det var vad vi kallade gothare förr i tiden) bland publiken. Räkna The Mission-tröjor (1 – som Birro förnöjt får syn på och gissar på 1995). Och så kan man fnissa lite åt att Wayne Hussey (från Sisters of Mercy och The Mission alltså) har solglasögon på sig en väldigt mörk novemberkväll i Gävle, Sverige.

Men det är ändå inte det som är det roliga med föreställningen ”Att leva och dö som Joe Strummer” som gästade Gävle teater på torsdagskvällen. Det verkligt roliga är Marcus Birro. På riktigt.

Vi har ju sett honom i diverse tv-sammanhang, dömt ut honom som för pretentiös, som lill-Ranelid, som rätt arg mest hela tiden. Men han är rolig.

Han berättar om tidiga 90-talet i Göteborg, om hur han hatade alla och föraktade dem med vanliga liv, om den där strävan mot och bort som ju egentligen inte ledde nån annanstans än in i alkisvärlden för hans del.

Och kanske är det för att vi är födda samma år och kanske är det för att också jag bodde i Göteborg på 90-talet (minns The Christer Pettersson-flyersarna som satt avflagnade både här och där, bröderna Birros band alltså), men jag fastnar i Birros berättelse och fnissar också. Bäst är han när han inte läser (bland annat ur boken med samma namn som föreställningen) utan bara pratar, som stand up eller spoken word för den delen.

Han pratar om att de enda som stod vid ens sida under de där åren, utöver de vänner som orkade med en, var rockstjärnorna.

Och där står Wayne Hussey i ett hörn av scenen och är den rockstjärna som Birro vill ha honom till. Han spelar ”Wasteland” och publiken är nöjd. Birro också. Numera. I stora lägenheten med kakelugnar överallt och Clas Ohlson-besök på lördagarna.

Och samtidigt. Det som var finns med. Utan skam. Men alltjämt med vördnaden inför idolen som står där bredvid på scenen.

Och de där gamla svartrockarna ropar lite stillsamt önskelåtar efter inklappet när föreställningen är slut. Det är lite charmigt det med.

Lisa Pehrsdotter

Mer läsning

Annons