Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer gubbigt än glammigt

/

Annons

Till tonerna av gammal kabarémusik och inför ett halvfullt Maxim (en tredjedel av lokalen är avskärmad med ett jättelikt rött skynke) kliver The Sweet tjugo minuter efter utsatt tid upp på scen. 62-årige Andy Scott, som kvällen till ära spelar på en läcker röd Strata, och resten av medmusikanterna går ut hårt och låten Hellraiser kickar igång denna lördagskväll på ett alldeles utmärkt sätt.

The Sweet var tillsammans med Slade, Mott The Hoople och T.Rex en av pionjärerna inom den brittiska så kallade glamrockvågen. Av den klassiska uppsättningen från storhetstiden 1973–76 finns bara tidigare nämnde Scott kvar. Den karismatiske sångaren Brian Connolly dog 1997 i sviterna av ett mångårigt alkoholmissbruk.

Trummisen Mick Tucker lämnade jordelivet 2002 efter att ha diagnostiserats med leukemi och basisten Steve Priest bor numera i Kalifornien och turnerar med sin version av Sweet.

I kväll känns det dock mer gubbigt än glammigt. Publiken, som är något yngre än bandmedlemmarna och tankade på starkbärs, är likafullt med på noterna. De vickar på höfterna och sjunger med i refrängerna.

Efter en hitkavalkad av förstklassig tuggummipop, Co Co, Funny Funny och Poppa Joe spelas som ett medley, skanderas WE WANT SWEET inne på Maxim. Slagdängan Teenage Rampage tar vid och någonstans där når konserten sitt absoluta zenit. Den kortväxte trummisen Bruce Bisland påminner om Motörheads Mikkey Dee och han går hårt åt trumskinnen. Bisland är bandets verklige charmör och pajas.

Sweet gör därefter några märkliga låtval. Keyboardisten tillika gitarristen Tony O’Hora tar över leadsången i balladen Everything och det låter hemskt. Likt ett coverband på en finlandsfärja som framför sliskig FM-rock, ungefär. Tempot sänks och den nya singeln Join Together, som egentligen är en gammal Who-låt från 1972, fungerar inte alls.

Varför spelar inte Sweet som har en sådan diger låtskatt fler av sina egna klassiker? En kille i publiken ropar efter Set Me Free och jag kan bara hålla med honom.

Avslutningen med en tungt gungande Block Buster, megahitten Fox On The Run och extranumren Action och Ballroom Blitz kommer som plåster på såren och kvällen slutar trots allt i dur.

Jonny Hjortfors

 

Mer läsning

Annons