Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mest av allt vill folk ha Mustasch

/

Annons

När Göteborgspåhittet äntrar scenen har publiken redan värmts upp av dalapågarna i Mandylon och Karlstads smörbytta Renegade Five. Att Dead By April är just ett popband med rockimage och inte tvärt om fastställs i min mening av faktumet att kvintetten innehåller två kompgitarrister, alla ledande melodislingor sköts av en dator i bakgrunden. Det är inte heller det enda som är artificiellt i det här fallet, utan sina backtracks skulle gänget knappt erbjuda mer än en, mycket trist, modeshow.

från Upplands Väsby skulle kunna lära posörerna från västkusten en hel del om vad en scenshow bör bestå av. Trots att manskapets schlagerrock är en styggelse i mina öron kan jag inte förneka dess underhållningsvärde. Storhetsvansinnet flödar på scen. Det är uppenbart att killarna själva tycker att de bjuder på världens mäktigaste show, därmed blir det också ett redigt ös. Basisten och trummisen i synnerhet beter sig som om de spelar i Europe under en världsturné 1989.

Att släppa på näst sist en sådan här kväll är ett skumt val, borde inte det avgjort ”största” bandet agera headline? Om inte annat för att undvika att halva publiken går hem innan det hela är över. Det märks i vilket fall att Göteborgskvartetten är den mest efterlängtade. Repertoaren är inledningsvis förutsägbar med alla gamla videospår på rad. Valet att sedan bränna av blytunga ”Kill the light” följt av lika överviktiga ”My disorder” och titelspåret från 2006 års ep ”Parasite!” är ett överraskande tillika välkommet sådant. Tre av de mest helgjutna låtarna från senare år på ett bräde tackar man inte nej till.

Att Ralf Gyllenhammar är ovanligt klen i truten (börjar den sjungande gitarristen bli gammal

Ursprungligen Strängnäsbaserade säger själva att de låtit sig färgas av hårdrock när inkluderandet i turnépaketet kommenteras på scen. Det hörs i låtarna från de senaste två albumen, vilka är att betrakta som parenteser i diskografin. Ingen är här för att höra hårdrocks-Dia Psalma, det är den klassiska svenska trallpunken de representerar i folks skivsamlingar.

Gamla dängor som ”Emelie” håller än i dag, även för mig som är några år för ung för att ha lyssnat på bandet då det skördade sina största framgångar vid nittiotalets mitt. Så fort färskare material dras fram blir det dock tydligt att akten med världshistoriens mest monotona sångare borde hålla sig till att hylla gamla glansdagar.David Jannati

Mer läsning

Annons