Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mikael Wiehe och Jaques Werup

/
  • Inte bara dikter. Jaques Werup och Miakel Wiehe bildar ett intressant par. Men samhällsanalysen har de lagt bakom sig. Det är kärleken och döden som fångar deras intresse i dag.
  • Tolkar WiEhe. Förutom att traktera klarinetten läser Werup texter ur Wiehes visor och uppehåller sig vid kärleken till kvinnor.

Mikael Wiehe och Jaques Werup
Spegeln, Gävle, 5 oktober

Annons

De gamla kompisarna Mikael Wiehe och Jaques Werup kamperar i hop i höst. De väljer att kalla sitt framträdande för en föreställning och inte konsert.

Och känns rätt, för det handlar lika mycket om poesi och som om musik när de två skåningarna skildrar kärleken till kvinnan och döden som är vår ständiga följeslagare.

Wiehe börjar i självironisk ton och hälsar publiken synnerligen välkommen. Han drar av ett spar skrattsalvor.

När föreställningen väl sätter igång är det inte ironi det handlar om. Nej, det är de stora livsfrågorna, som kärleken och dess vedermödor, men också döden som ständigt finns i bakhasorna.

Med sig har Mikael Wiehe och Jaques Werup cellisten Karin Sandén Berg och pianisten Christer Karlsson.

För snart 40 år sedan inledde Jaques Werup och Mikael Wiehe ett samarbete i Malmö. Werup var inte intresserad av Wiehes musikaliska färdigheter, utan av hans ledaregenskaper.

Spridda skurar, det band som Werup hade satt ihop, ville dock inte foga sig, varken efter Werups och Wiehes uppmaningar. En av medlemmarna var en småländsk popsångare och hette Björn Afzelius, och det slutade med att han och Mikael Wiehe och ytterligare en medlem i Spridda skurar, Peter Clemensson, bildade Hoola Bandoola band i replokalens kök.

Nu när 38 år har förflutit samarbetar Wiehe och Werup igen.

Och visst fungerar det att varva diktläsning med visor. Wiehe har tonsatt Werups dikter och Werup läser textrader från Wiehes visor. Men vi får inte se röda fanor vaja och vi får inte höra marxistisk samhällsanalys, utan det handlar om livet och rädslan för att förlora det som betyder mest; kärleken och tvåsamheten.

Sårbarhet och självutlämnande är återkommande teman, men humorn och självdistansen finns där också. Och föreställningen blir inte sämre av att båda herrarna spelar saxofon. Möjligtvis kan jag störa mig något på Werups pratiga sång. Wiehe har dock förmågan att gripa tag i publiken med sin något väsande röst.

Mer läsning

Annons