Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

MUSIK: Kikki Danielssons countryalbum är det bästa hon gjort under karriären

/

Annons

“It’s the bravest song I ever sung – and it’s true”. När Danielsson nyligen var tilltänkt att spela på en stadsfest i en skånsk småstad föll det på att hon bara ville köra nya låtar. Alltså inga "Bra vibrationer" och ingen "Papaya coconut". Det är naturligtvis trist när artister vägrar köra sina gamla hits. Men det är klart: sitter man på guld så gör man. Varför dra på sig en gammal trasa som sett sitt bäst-före-datum passera för länge sedan när man har en ny tjusig festblåsa att ikläda sig? Tillsammans med producenten Sören “Sulo” Karlsson har hon, på deras andra album tillsammans, sytt ihop en skiva som med stor sannolikhet är det bästa hon har gjort under hela sin långa karriär. Text och musik har “Sulo” skrivit utifrån Danielssons eget liv och berättelser och det känns att de ligger henne nära hjärtat. Musiken tar henne tillbaka till den tid på 80-talet när hon faktiskt var countrysångerska mer än dansbands- eller melodifestivalsdito. Men det är varken modern glittrig popcountry eller svart americana. Snarare göra hon klassisk “tear in my beer”-country om kärlek, förlust och ett liv i strålkastarljuset. Jag tänker på klassiska honky tonk angels som Kitty Wells, Loretta Lynn och Tammy Wynette. Och vad kan vara mer naturligt än det för en sångerska som faktiskt är hedersmedborgare i Nashville? Arrangemangen är smakfulla och genomarbetade och Kikki Danielsson själv sjunger med en stämma som bär sina ärr med en värdighet långt bortom den mediebild som ibland kommit att överskugga en lång och framgångsrik karriär.

Mer läsning

Annons