Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

MUSIK: Oengagerad och distanserad "Honeymoon" med Lana Del Ray

/
  • Lana Del Ray känns distanserad till sina egna texter, tycker Sigrid Ejemar.

Annons

Lana Del Rey har egentligen befunnit sig i ropet sen debuten för tre år sedan. Hon matar material och verkar totalt obrydd i vad folk tänker, när Beyoncé slog på stora trumman med ordet feminist kom Del Rey ut med att hon inte var det. Trots det fortsätter skaran fans växa och när hon nu är tillbaka med ”Honeymoon” är det som ett omfamnande av det teatraliska. Det blir ett album fullt av inte bara känslomässig, men även musikalisk, dramatik när Del Rey tar i från tårna. Ljudbilden är storslagen med stråkorkester och filmisk intensitet trots ett tempo som förblir så oförändrat att det nästan är svårt att skilja spåren från varandra. Det är en likgiltig mängd Del Rey låter oss ta del av, den ena låten verkar vara den andras kopia, en kedja av emotionell misär. "High by the beach" förblir den enda ljusglimten, även den helt hopplöst mörk i sin text, men lite popigt kul, kanske av uppenbara skäl. Med kyligt lugn sjunger hon tonsäkert om det hon brukar, skadliga relationer vilken vän som helst skulle uppmuntra till att avsluta. Trots det missmod Del Rey visar uppfattar jag henne oengagerad, distanserad till sina egna texter som vanligtvis känns lika narrativa som en långfilm. Den som förväntar sig något nynnvänligt får helt enkelt hitta någon annat att lyssna till och den som letar efter en trovärdig verklighet att identifiera sig med kan söka sig bort. Del Rey tar i men ”Honeymoon” är som högst en nyanserad kortfilm.

Mer läsning

Annons