Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det bästa blir för mycket

/
  • Borde slutat tidigare. Christian Kjellvander har ett alldeles eget sound. Som tyvärr blir lite sövande efter ett tag.

Annons

Jag avskyr egentligen uttrycket ”less is more”, men i fallet Christian Kjellvander så blir det påfallande sant. För det går egentligen inte att diskutera hans professionalitet. Den är på topp. Likaså bandet. Kjellvander har en röst som få besitter och som skapar ett alldeles eget sound. Det kan ingen ta ifrån honom. Men hans röst är även en aning sövande dov, liksom de mörka ljudmattorna. Och det håller tyvärr inte hur länge som helst. Så enda anledningen till att detta inte blir ett toppbetyg är att konserten pågår för länge.

Jag skulle önska att min fascination inte hann lägga sig. Då skulle jag fortfarande vara i det där ruset som man hamnar i när Kjellvander öppnar munnen och hans röst smeker sammetsdraperierna längs scenen och letar sig ut till publiken som ett trivsam varmt täcke. Hans röst är så djup att den går rakt in i kroppen och jag accepterar att han står i en ganska introvert hållning. Blundandes. Då blir jag träffad. Till en början.

Innan det blir för enformigt. Innan jag börjar fundera på om det skulle ge en bättre scennärvaro om han bara öppnade ögonen. Innan jag börjar känna att jag har hamnat utomhus och står och kikar in genom ett fönster till en replokal där fyra killar jammar. De är så inne i sin egen musik att de inte ens märker mig. Eller publiken på Spegeln. Det är ungefär då jag glömmer bort hur bra den senaste skivan faktiskt är. Hur hoppfullheten tränger sig igenom de mörka texterna och skapar en melodiös lätthet i allt det karga som Christian Kjellvander har gjort till sitt signum.

Extranumret är dock härligt ösigt. Så att man vaknar till ordentligt. Innan det är dags att gå hem.

Marie Björk

Mer läsning

Annons