Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nöjesredaktören sammanfattar: Så bra var vårens viktigaste lokala skivsläpp

Gästrikland fortsätter att vara ett starkt musikdistrikt. Några av de viktigare skivsläppen lokalt har dock passerat utan Arbetarbladet-recension under våren (På grund av orutin hos nöjesredaktören, erkänner han villigt). Nu har i alla fall Arbetarbladets nöjesredaktör Simon Ridell tittat närmare på tre av vårens största Gästrike-släpp.

Annons

Baron Bane – "III"

(Despotz records)

Spotifylänk

Baron Bane har alltid varit ett väldigt visuellt band med teatermasker och avancerade livespelningar (som nu senast) som adelsmärken och de har alltid levererat musik för att backa upp det extravaganta och utsvävande visuella tänket. Den självbetitlade debuten står fortfarande kvar som det mest skinande exemplet i den inte så värst omfattande samlingen på tre fullängdare. Då, 2004, var "Baronen" möjligen lite mer lekfull och verkade ha en ambition att låtarna skulle växa på vägen snarare än att slå till direkt - det i kombination med ett outtömligt lager av stämningsfulla och dunkla beats gav ett för bandet fortfarande oöverträffat och charmerande avigt resultat.

Idag är Baron Bane ett mer fokuserat band, Ida Long, Stefan Aronsson och bröderna Diamant har förstås bara blivit skickligare med åren, men idag är den lekfulla känslan utbytt mot en lite mer allvarlig sådan. Det är hårdrockslåtar i Indietronica-skrud med ett för bandet rekordstort fokus på refrängerna. "Baronen" har aldrig varit mer direkt och som mest tydligt blir det på "Wait for you" och "This beautiful aching" (Som konstigt nog inte fanns med bland singlarna som släpptes under uppladdningen till albumet). Som mest "2004", i positiv bemärkelse, blir det på vackra "Hail to the night". Brummande och episka "By the waves" och tårdrypande avslutningen "The end" är två andra spår värda att lyfta fram ur mängden. Sammantaget är det ett knippe starka låtar "Baronen" släppt men det kan också bli som på "How does it feel to let go" - ganska händelsefattigt och monotont.

Betyg: 3 av 5

LÄS OCKSÅ: Maktskifte i Baron Bane

Gadget – "The great destroyer"

(Relapse Records)

Spotifylänk

Gadget är det Gävleband som gör störst "splash" utanför landets gränser. Det står klart efter att bandet för första gången sedan 2006 släppt ett helt album (2010 släppte de en split med Phobia) – till och med amerikanska hipstermusikjätten Pitchfork brydde sig när "The great destroyer" var ett faktum.

Det står också klart att grindcore-giganterna släppt sitt bästa album hittills. Trots den påträngande kulsprute-intensiteten och den fullkomliga skoningslösheten i Gadgets musik så finns variationen där. Gadget är inte bara ute efter att vara aggressiva och döda dina öron över skivans 17 låtar och 26 minuter – i kontexten kan till exempel ett brutalt tungt (tillika lysande) spår som"In the name of suffering" fungera som ett litet andrum. En brygga i "Dedication" och ett intro till "From graduation to devestation" blir som vindskydd i Gadgets sjuka överljudshastighetsorkan. Det är egentligen onödigt att lyfta fram enskilda spår. "The great destroyer" är en grotesk helhet utan rim och reson. En ångvältsöverkörning som kväver och kräver ditt liv. Du jublar om du gillar det, och i genren som är lika smal som den är benhård så är det svårt att se hur det skulle kunna bli bättre.

Betyg: 5 av 5

LÄS OCKSÅ: Gadget äntligen tillbaka – 10 år äldre och mer fokuserade

Electric Religions - "Duality of the universe"

(Comedia)

Spotifylänk

För den med koll är det förstås bekant vilken marknad hårdrockarna i Electric Religions (Särskilt omnämnande till Gävledelen av bandet; gitarristen Steven Kautzky Andersson och trummisen Håkan Åstrand) har siktet inställt på. Kina. Det är inga "kinapuffar" (sorry) till låtar bandet bjuder på "Duality of the universe". Det smäller högre och hårdare än så. Det är klassisk hårdrock som genomsyrar exakt allt här och Kautzky med gitarren är en virtuos på alla sätt. För det mesta är de asiatiska influenserna närvarande i texterna och i diverse gitarrsolon. Att döma av framgångarna i Kina så har de hittat en väl avvägd fusion – men det går inte att komma ifrån att de hade kunnat göra mer av det, ta ut svängarna ännu lite till. Electric Religions är traditionella och följer väletablerade hårdrocksrecept till punkt och pricka. Du hajar aldrig till under "Duality" och tänker "wow!", du vet ungefär vad som väntar runt nästa hörn.

Låtar som "True shaolin", "Lee chao long" och "Good fortune" är bandets ess i rockärmen. De följer också hårdrocksmallen men riffen är så pass starka att det är högst berättigat. Hårdrock är ute som det är idag, någon behöver göra något nytt med genren. Andra genrer utvecklas hela tiden. Electric Religions har aldrig sagt sig vilja revolutionera hårdrocken, istället värnar de om den på ett ypperligt sätt – det blir bara inte så intressant.

Betyg: 3 av 5

LÄS OCKSÅ: Electric Religions har planen klar: "Det räcker med att slå i en stad i Kina"

Fler recensioner från i vår:

Ännu en ny nyans av Ida Long

Mike Granditsky mässar inbäddad i atmosfäriska syntar

Adora Eye förgyller vardagen för alla som känner lite hopplöshet

Eurotix nya är 100 % rentvättad från svärta och skav

Fler viktiga lokala albumsläpp att lyssna på:

Ismael – "Som om jag vaknar nu"

Hybrid Freak Division – "S/T"

Ereb Altor – "Blot - Ilt - Taut"

Sorcery – "Garden of bones"

Lennart Wastesson & Ingvar Palm – "Next train"

LEHNBERG – Namah (EP)

AKB – Söndagsbarn (EP)

Stjärnfallet – "S/T" (EP)

Rapper kC – "Den gröna färgen" (EP, beats av Gävleproducenterna Nag Champa och Jukebeats)

Mer läsning

Annons