Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgi fungerar alltid

/

Annons





Inramat av röda strålkastare visas svartvita bilder med Muhammad Ali, ungdomskravaller och Rolling Stones. När the Mersey Beatles äntrar scenen är allt kusligt porträttlikt, stämsången sitter klockrent redan från första låten ”I saw her standing there”. John Lennon heter i nutid Jay Murray och har exakt samma lugg och Rickenbacker som sin förlaga. I det första setet glimmar de smakfullt gråa kashmirkostymerna förföriskt och bootsen är helt rätta med resår och dödlig spets. Här trängs de mer omedelbara poplåtarna, trummisen har samma sköna driv som Ringo men heter Brian Ambrose. Balladen ”A taste of honey” görs så känsligt att jag tycker mig se George Harrison stå gråtande i kulissen.

Stämsången låter den fullsatta salongen sväva i mörkret. En extra dimension ger den aparte polare som med neddragen keps smyger in och spelar koskälla på ” A hard days night”. Allting framförs på autentiska instrument och förstärkare som ger det rätta ljudet. Sen kommer Sgt Pepper-feelingen och regnbågskostymerna åker på.

Jag förstår att detta upplevdes som sinnesutvidgande då, nu är det mest mysigt. ”Strawberry Fields” är flummig och ” When I´m 64” känns liksom helt i tiden med den förhärskande publiken. Jag älskar den monumentala ”A day in the life” och här får den nytt liv igen. Sedan körs rökaren ”Back in the USSR” och jag måste glida innan tredje setet med låtar från ”White album” men det känns skönt att ha sett den mest kreativa perioden så här retrospektivt, thank you, the Mersey Beatles from Liverpool.

 

Mer läsning

Annons