Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgitrip med Dia Psalma

/

Annons

Dia Psalma, som uppkom ur askorna av punkbandet Strebers, bildades redan 1993, och nu kör akten deras sista turné med fokus på plattan Gryningstid. Under fredagskvällen spelade dom här i Gävle.

Efter att i princip varit uppväxt med bandets musik, och redan i åttaårsålderns nött ut låtarna, som jag var alldeles för liten för att förstå text, mening och handling i, ska det i ett nostalgiskt perspektiv bli kul att se bandet igen.

Det blir tredje gången gillt för mig, efter att första gången skrikit med i låtarna som klichéförbannad punkare i 14-års åldern, andra gången som mindre förbannad 16-åring och nu ikväll.

Fem minuter innan bandet går på scenen ser man killarna i publiken släppa ut deras hästsvansar, och det är ingen överraskning att bandet får igång och peppar publiken innan dom ens kört igång första låten. Det märks att det inte bara är jag som är glad över att få höra alla gamla låtar från Gryningstid, bandets första platta som är från 1994 – 11 spår i en blandning av jävligt arg punk, folkmusik och rock.

Ljudet, som till en början var aningen kasst, ordnas efter några låtar, och bandet har inte tappat någon energi alls sen jag såg dem första gången – musiken känns fortfarande något som en smäll på käften, som att den har stått stilla i tiden.

Det är allsång i den grad att Skansen skulle vara stolt, och även om Dia Psalma skulle varit trötta på låtarna de framför i 17 år så märks det inte hos dem.

De levererar på beställning, och det känns som ett fint avslut på deras karriär att lägga bandet på hyllan. Att säga att det här är deras glansdagar är fel, men de gör sitt bästa för att låta som det. Bäst för mig under kvällen var Luft och Vi svartnar, låtar som direkt drog igång nostalgin, vilket räckte långt under spelningen.

Hanna Eriksson

Mer läsning

Annons