Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nya albumet kom till efter en moppeturné

/
  • Känslostormigt. ”De där sista mixveckorna efter en inspelning går jag mellan fullständig narcissistisk hybris och djupaste avgrundsförtvivlan”, berättar Pernilla Andersson.

Gävleaktuella Pernilla Anderssons nya skiva ”Ö” låter rätt mysig. För På Gång berättar hon att den inte alls var särskilt mysig att göra.

Annons

Pernilla Anderssons förra skiva koncipierades medan hon var ute med sin make Dregen och Backyard Babies och runt om i Europa. Alla pratade engelska, alltså blev Ashbury Apples en skiva på engelska. Den nya skivan blev däremot till efter en moppeturné med bland andra Plura och Pugh Rogefeldt. Alltså blev det en väldigt svensk skiva på svenska. Plura hostar till och står med en kaffekopp och kisar mot morgonsolen redan i första låten.

”Det är ofta så”, säger Pernilla, ”när intrycken lägger sig så blir de ofta skivor för mig”.

Så hon satt hemma på Runmarö i skärgården och fick lite lugn och ro efter sommarturnén, läste böcker, lagade mat och gick och fnulade. Försökte få ihop alla små lappar med textrader på som hon hade samlat ihop.

En platta om året

Hon gör en platta om året numera, ett ganska högt tempo. Det är för att hon ständigt är rädd för att det ska ta slut, att hon en dag ska märka att det inte går att göra musik längre, eller att det inte blir något bra. Därför försöker hon hålla sig i ett konstant flow.

– Men det är ett helvete att få ihop de där texterna, att dra ihop band och allting...

Som att föda

Hon säger att varje platta är en födsel, ”utan jämförelser i övrigt, det är säkert en helt annan grej att föda barn, men eftersom jag inte har några så är det här det närmsta jag kommer...”

– De där sista mixveckorna efter en inspelning går jag mellan fullständig narcissistisk hybris och djupaste avgrundsförtvivlan. De här kreativa processerna är det närmaste man kommer manodepressivitet. Det är tre månader då man sover lite, äter lite, och är helt utelämnad åt de här märkliga spratten som psyket spelar med ens självuppfattning. Inget av tillstånden är särskilt trevligt. Antingen är det som nålen på en stereo som står högt upp på det röda och bara skakar. Eller så är det backlashen – självhatardagarna. Förr om åren fick jag riktiga depressioner av de här känslorna, jag förstod dem inte riktigt.

Är fisketokig

– Det är nog därför som jag och Dregen bor på en ö nu. Jag är fisketokig. När jag blir så där galen och huvudet bara roterar som excorcisten så tar jag båten och åker rakt ut i havet. Efter tjugo minuter stänger jag av motorn.

– Först är jag lite stirrig, men sedan är det som att det planar ut. Det kluckar lite. Man hör en fågel. Man ser en kobbe. Man kommer tillbaka till världen.

– Det är lite som i gamla filmer när kvinnor blir hysteriska, säger Pernilla och skrattar.

– Då brukar de få en örfil. Sedan är de tillbaka i verkligheten igen. Det är lite så det känns att komma ut på havet. Det är när man inte reflekterar som man går upp i de här hypertillstånden.

– Man måste försöka hoppa ut ur sitt eget arsle och förstå att det inte är hela världen om tamburinen inte ligger precis på slaget.

Fotnot. Pernilla Andersson spelar på Spegeln i kväll.

Mer läsning

Annons