Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nyanser av rött i Sjömanskyrkan

/
  • illustrerande texter. Jan Hammarlund har en röst och sångstil som för tankarna till Joan Baez, texterna är roliga och poetiska på                                     samma gång.
  • Avslutade. David Sandström avslutade Joe Hill-kvällen på ett värdigt sätt.

Nästa år är det 130 år sedan Joe Hill föddes i Gävle. Under sin korta levnadstid hann han göra intryck världen över och nog vore det konstigt om hans minne inte firades här i hans barndomsstad.

Annons

Det har man tagit fasta på på Sjömanskyrkan och i lördags fick vi exempel på hur Joe Hills tankar kan översättas till dagens musik. Från progg á la Nationalteatern med Band Avd, via till stenhård hardcore med Hårda tider, till västerbottenrock med David Sandström.

En som förhåller sig till Joe Hill bokstavligt talat är Christer Forsberg som under kvällen spelar Joe Hills tonsatta dikter och visar hur naturligt texterna förvandlas till 70-talskampsånger.

70-talsstämningen håller i sig till nästa akt, Beardfish. De verkar ha djupstuderat filmupptagningar från gamla proggrockspelningar. Det är orgelns melodislingor som styr musiken genom de långa låtarna och keyboardisten och sångaren Rikard Sjöblom tar ut svängarna ordentligt. Vad som är synd är att de andra i bandet inte har samma experimentlusta. Lite mer utrymme för det hade gjort helheten mer spännande.

Även om det är fascinerande med folk under 50 som spelar (eller tycker om) proggrock, är det skönt att Joe Hill-ättlingen Lovisa Samuelsson har ett mer samtida avstamp. Hon förhåller sig precis lagom mycket till förfadern (hennes gitarr heter Joe och hon har gjort en egen version av ”Balladen om Joe Hill”) men har en helt egen stil. Det är avskalat och hon har en röst som lyckas komma riktigt nära.

Vi skribenter vill i den bästa av världar illustrera det stora genom det lilla. Någon som är en virtuos på det området är textförfattaren och musikern Jan Hammarlund som i ett lysande exempel låter hunden Jessie bli en symbol för konflikten i Palestina. Hammarlund har en röst och sångstil som för tankarna till Joan Baez, texterna är roliga och poetiska på samma gång och inspirationen kommer från så skilda håll som artiklar ur The Herald Tribune – och kompositören Franz Schubert.

Punkarna i Aktieklubben framför kanske inte sina budskap med samma finess men har däremot energi och kraft så det räcker. Gitarristen har vad som verkar vara en autentisk Iron Maiden-tröja (alltså inte en som köpts i modebutik) och bränner således av ett par rätt sköna gitarrsolon under spelningen.

Arrangörerna har lyckats samla många varianter av politiskt engagemang och efter en hiphop-akt i form av Numb är det dags för klassisk hardcore från Malmö med Hårda tider. Bandet har en sångare som verkar vara på väg att sprängas av ilska och spottar ut texterna – och kvällens första trummis som är riktigt värd att lyssna på.

Om det finns en akt som passar som avslutning för en fest till Joe Hills minne är det västerbottningen David Sandström och hans David Sandström Overdrive. Han inleder till exempel spelningen med att tipsa om Bo Widergrens film om Joe Hill och mellansnacken behandlar Sara Lidman, engagemang och gemenskap – och bjuder på viss insyn i Umeås ansökan om att bli kulturhuvudstad.

Sandström själv presenterar musiken som västerbottnisk rock. Det doftar amerikanskt, Patti Smith och lite Bob Dylan och bandet består av ett gäng riktigt duktiga musiker. Sandström, som ju redan själv är inne på andra (tredje) generationen politiskt engagemang, blir en värdig final på kvällen.

Mer läsning

Annons