Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Över förväntan – men inte mycket mer än så

/

Att Melissa Horn haft ett och annat med Lars Winnerbäck att göra märks väl denna decemberafton. Tack och lov slipper vi Winnerbäck själv.

Annons

 

l  I stället har Melissa sällskap av en anonym herre vid namn Jens Fritjof, vars bidrag i det hela består av mumlande körsång och en oerhört grå look. Hans gitarrspel är det dock inget fel på, speciellt utmärker han sig i låtarnas slutpartier då han ges utrymme att sola.

Till en början känns musiken nästintill omöjlig att ta till sig. Texter som hade kunnat vara charmigt personliga framstår i stället som fåniga och Melissa, likt många andra inom singer/songwritergenren, envisas med att glida in i en riktigt släpig stockholmska i de högre partierna.

Men efter ett tag händer någonting. Jag börjar sakta mjukna. Om det beror på att melodierna blir bättre och bättre, texterna eller det faktum att Jens lämnat Melissa ensam på scenen vet jag inte. Hur som helst framför hon ensam ”Långa nätter” och ”Kungsholmens hamn” vilket resulterar i spelningens största ögonblick.

Tyvärr blir det mot slutet så långrandigt att vi är tillbaka där det började. Det vill säga med enformig Winnerbäck-pop. Jag vet inte riktigt hur man ska ställa sig till en låt som heter ”Min rosa radio”. Är det bra eller är det bara roligt? Frågan är om det ens är roligt, det känns mer fånigt. Publiken uppskattar det dock, som allt annat Melissa Horn gör i kväll, och skrattar glatt åt var och varannan textrad.

Och det är väl ungefär då man måste bestämma sig för om man tycker om att höra om söta, lilla, rara, underbara, oskuldsfulla Sara eller inte. Det är riktigt svårt att bestämma sig – ett tecken på att det lutar åt det förra snarare än det senare. Spelningen är kort och gott över förväntan men inte särskilt mycket mer än så.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons