Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Owe – en outstanding ordkonstnär

/
  • Kan det mesta. Owe Thörnqvist har många strängar på sin lyra, kan vår recensent konstatera efter onsdagens konsert.Foto: Gun Wigh

Vad som direkt slår mig är hur pass många strängar den här entertainern och ordkonstnären faktiskt har på sin lyra och hur vital och charmig Owe Thörnqvist fortfarande är.

Annons

Mannen är alltså 82 bast och nästintill blind på ena ögat. Det verkar inte bekomma honom det minsta.

Genom hela konserten visas foton och filmklipp på en storbildsskärm. Där får vi bland annat se krokiteckningar signerade Owe himself. Vi får höra om uppväxten i Uppsala och att konstnären Bror Hjort var en stor förebild. Efter låten ”Norra station blues” (där Thörnqvist briljerar på munspel) berättar han om att de som barn brukade ladda vattenpistolerna med hallonsaft för att det skulle se ut som riktigt blod. Cowboyhjälten Hopalong Cassidy visades som matiné på biograferna och en biljett kostade 35 öre.

Efter en timme presenteras ”Diverse julboogie” som Sveriges första rocklåt. Den skrevs redan 1955 och röjer skönt i salongen. Bankdirektörer med feta fallskärmsavtal och giriga politiker får sig en känga. Uttryck som ”från bonus till Fonus” och ”sluta dutta och halta vi har ett riskkapital att förvalta” sitter likt käftsmällarna på Floyd Patterson när Ingemar Johansson vann världsmästartiteln i boxning i juni 1959. Knockout, signerat Thörnqvist!

Kvintetten är väldigt samspelt och musikerna ges rejält med utrymme på scen att visa sina kunskaper. Lisa Bodelius på trombon, klaviatur och sång imponerar allra mest. Hon sjunger duett med Thörnqvist i låten ”Ulla Melin och Kalle kanin ”. Patrik Svedberg på piano ser med sin hästsvans och sina glasögon ut som finansminister Anders Borg. Hela bandet är klädda i mörka kostymer, undantaget Bodelius som bär en vit kofta till den svarta klänningen och Owe Thörnqvist som har vit skjorta och mönstrad väst till sin kostym.

Som extranummer får vi höra ”Rumba i Engelska parken”, ”Loppan” och personliga favoriten ”Torsten på skorsten”. Den sistnämnda har textinnehållsmässigt likheter med ”Back door man” av Willie Dixon. Bara det att allas vår Boogieman har lekt lite grann med det svenska idiomet.

Okej, Owe Thörnqvist kommer från en helt annan generation än den jag har växt upp i. Men vad gör det, egentligen? Bra musik är bra musik. Den engagerar, är tidlös och har inget bäst före datum. På 1950-talet när folkparksturnéer, ”Ingo” och Volvo Amazon stod högst på agendan fann Thörnqvist sin publik. Och den publiken älskar honom fortfarande. Det märks tydligt i Konserthuset i Gävle ikväll. Gevaliasalen är på gränsen till fullsatt, alltså cirka 700 personer.

De flesta gick därifrån med ett stort leende på läpparna. Så även jag.

Jonny Hjortfors

Mer läsning

Annons