Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På Intakto viftades armar och nackar i stället för flaggor

Efter ett inledande demonstrationståg med avstamp från Joe Hill-gården och föreläsning i Musikhusets kafé uppträder Sandvikens Band Avd och Gävles Daisy Cutters för den första majfirande skaran.

Annons

Medan progg och countryrock får utgöra den äldre generationens protestsånger tar hip hop och hardcorepunk över hos ungdomarna en trappa upp.

Borlänges provokatör står tillsammans medoch för attacker mot varghatare, USA-vänner inom politiken och idioti i största allmänhet. Aggressionen är tyglad av budskapet och tar inte överhanden, därtill tillför lekfullheten i hip hoparens scenshow en extra dimension som ger publiken överväldigande många skäl att hålla intresset uppe.

I direkt jämförelse är uttryck stelare och mindre engagerande. Det hänger till stor del på att Gävlerapparen kör sina beats från en cd-skiva medan den föregående aktens discjockey blandar sig in i showen och ger ett mer organiskt resultat. Med det inte sagt att Emanuels svenska lyrik inte når fram, den kräver dock mer koncentration att absorbera. Därför blir det stillastående åhörare som nickar i takt med utläggen om att finanskrisen är avsiktlig och toppstyrd, samt att den växande islamofobin odlas med vinstintresse.

Stockholmsbaserade hardcoreakten skiftar tematiken till att det nog är lika bra att bränna ned allting och börja om på nytt. Med -vokalisten Jonas Holmberg i spetsen slamras det fram kaotiskt mangel med en gitarr som simulerar ihärdig migrän. Rytmsektionen är desto behagligare med sitt stadiga hamrande som för tankarna till tidiga Neurosis.

De som lämnat lokalen för att rädda sina trumhinnor undan den avsiktliga rundgång som härskat de senaste 30 minuterna återvänder när från Linköping ger exempel på mer lättlyssnad hardcore. Det klassiskt svängiga stuket påminner en om att genren grundades av amerikanska och brittiska arbetarkillar som gick till repan och avreagerade sig efter jobbet. Det energiska manskapet tycks fungera enligt samma devis.

När klassiska Gävleplutonen till sist intar lokalen är det fullt av folk längs väggarna. Entusiasmen är påtaglig inför herrarnas närvaro. Det uttrycks med allt från kärvänliga utbyten av tillropen ”gubbruckel” och ”snorungar” mellan band och publik till ihärdigt moshande.

Punkare med tanig kroppsbyggnad lyfts upp för ofrivillig kroppssurfning, mickmästaren Reitan och trummisen Daniel ser ut att vara nära att avlida vid flera tillfällen och stämningen är så fin den någonsin kan vara.

På Intakto är 1 maj en dag som påminner en om att motstånd kan vara så enkelt som att hålla samman.

Mer läsning

Annons