Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Paul McCartney

När popstjärnor blir gamla börjar de spela in jazzplattor. Det förefaller allt mer vara en naturlag – och en inte alldeles trevlig sådan.

Annons

Jag vill inte säga: skomakare bliv vid din läst men det är långt ifrån säkert att bara för att musikern har rätt uppsättning talanger för att bli en framgångsrik popmusiker kan han eller hon göra lika framgångsrik jazzmusik.

Eller framgångsrika förresten, allt handlar ju om vad man lägger i begreppet. Rod Stewart har ju på en serie riktigt usla jazziga plattor skaffat sig en rejäl pensionsförsäkring.

Paul McCartney är nu långt ifrån Roddans nivå i uselhet vad det gäller jazztalangerna.

Arrangemangen är snygga, känslan är lekfull. Problemet är väl snarare att Sir Paul, trots gott anslag, inte riktigt når ända fram som jazzvokalist. Vi har hört örhängen som “Paper moon” och “The glory of love” i betydligt bättre versioner.

Mer läsning

Annons