Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

PJ Harvey får England att skaka

/
  • STÄMNING.  PJ Harveys scenklädsel matchar alltid stämningen på hennes senaste skivor. Nu är det hellånga klänningar och fjädrar i håret som gäller.

PJ Harvey trodde aldrig att ”Let England shake” skulle få så stort genomslag. Sedan hon fått framföra sina politiska sorgesånger inför två brittiska premiärministrar är hon mer än nöjd.

Annons

– Den här skivan har levt upp till alla mina drömmar – och överstigit dem. Det händer nästan aldrig, säger hon.

Då ska man veta att Polly Jean Harvey är en perfektionistisk solitär i musikbranschen. Att kalla henne rockstjärna är nästan att förminska henne. Ända sedan starten 1991 har hon profilerat sig som en av musikbranschens mest seriösa artister: ”Let England shake” är PJ Harveys senaste konstverk.

På skivan har hon arbetat som en musikens krigskorrespondent. I två och ett halvt år letade hon efter de rätta orden som kunde beskriva vad offren på slagfält i Afghanistan, Irak och forna tiders Gallipoli fått utstå.

– När man talar om så gigantiska ämnen som konflikter, nationer och krig måste man använda orden på ett oerhört starkt och konsekvent sätt. Därför var jag tvungen att börja med språket – om det blev fel skulle allt annat bli fel, säger hon.

I ”The glorious land” sjunger hon om landet som inte längre plöjs av plogar utan av ”stridsvagnar och marschkängor”, i ”The words that maketh murder” om fallna soldater vars kroppar lemlästats till oigenkännlighet. Vid det här laget har PJ Harvey framfört låtar från skivan i brittisk tv inför både Gordon Brown (i april) och David Cameron (för ett par veckor sedan).

– Det var ett underbart att få göra något sådant, konstaterar hon.

Självklart utgör plattan ett politiskt ställningstagande – även om motsatsen har hävdats.

– Jag tycker att det är en politisk platta, jag förstår inte var det där kommer ifrån, konstaterar hon lite trött.

”Let England shake” resulterade nyligen i hennes andra Mercurypris. Första gången hon fick priset var för tio år sedan, då för den helt väsensskilda ”Stories from the city, stories from the sea”, där PJ Harvey satsat allt på att göra melodierna så tillgängliga som möjligt.

Den som väntar sig samma slickt sexiga look som den brittiska sångerskan lanserade 2001 när hon nu framträder i Filadelfiakyrkan i Stockholm lär bli besviken. Harvey är i ständig förändring och hennes scenpersonlighet skiftar i åt en tantchic cittra.

Samtidigt som hon hela tiden byter skepnad förblir hon alltid sig själv. Det går inte att ta miste, den klara barnarösten på ”White chalk” från 2007 tillhör samma artist som i samband med 1995 års ”To bring you my love” uppträdde som ”Joan Crawford på syra”.

Hur har du lyckats behålla din konstnärliga integritet i en bransch där alla gör sitt bästa för att kapa åt sig en bit av en?

– För mig har det varit en stor hjälp att veta att det jag skapar är absolut viktigast. Jag har gått på konstskola, jag var konstnär i många år och egentligen är det ingen skillnad på hur jag tar mig an mina projekt nu. Jobbet kommer alltid först och den omgivning jag är i kommer först i andra hand.

Sara Ullberg

Mer läsning

Annons